#1
Edge Of The In Between - Spock's Beard (X - 2010)

När Spock's Beard är bra är dem riktigt bra. I Edge Of The In Between har dem plockat fram alla egenskaper som gör dem till ett riktigt bra band. Bra tekniska och musikaliska förmågor, snygga och intressanta melodier och ett starkt låtskrivande. Låten är en över tio minuters resa genom olika musikaliska känslor, sammanflätade med snygga och tekniska övergångar. I början är det som att Spock's Beard visste att dem skrivit något speciellt, för hela låten börjar med en pampig fanfar som sätter stämningen snyggt och lovar väldigt mycket. Ett piano-arpeggio uppbackat med tunga markeringar kompar upp synthens maffiga huvudtema. När versen börjar släpper dem den maffiga känslan och går över i ett snyggt huvudkomp, där basen och trummorna spelar tungt och svängigt. Gitarren lägger sig lite mer i bakgrunden och sången börjar. Jag uppskattar Nick D'Virgilios sång, den är väldigt behaglig att lyssna på och väldigt snyggt berättande. Efter två verser och två refränger är låtens första del avklarad. Nu blir det ett gitarrsolo, där det egentligen är D'Virgilio på trummorna som är det verkligen intressanta för mig. Redan i övergången bjuder han på snygga fills med ett riktigt nice trumljud, men det är kompet i bakgrunden på den här funkiga solodelen (3:04-4:01) som det riktigt imponerande trumspelet märks. Han och Dave Meros på bas skapar en sjukt svängig bakgrund för gitarren att spela solo över. Det finns så sjukt många små detaljer i trumspelet under gitarrsolot som jag verkligen älskar. Jag glömmer nästan bort att där är ett gitarrsolo eftersom trummorna är så snygga. Låten blir ännu tyngre när sången kommer in, men tappar ändå inte svänget. Det blir istället ännu tydligare. Alla instrumenten samarbetar och skapar en riktigt snygg helhet. Därefter blir låten ÄNNU tyngre och hårdare när Spock's Beard drar ner låten till halvtempo och hårt markerar pulsen. En klassisk headbang-del som successivt mer och mer blir lättare och luftigare och bygger in till ett nytt gitarrsolo. Efter solot dyker snygga stråkar in som lyfter låten ytterligare. Tillsammans med trummorna bygger stråkarna plötsligt väldigt snabbt över till en ny intro-fanfar som är ännu pampigare än den i början på låten (7:54-8:41). Efter att låten varit tung och nästan fått kämpa sig fram under en lång tid når den här sin dynamiska höjdpunkt och exploderar igång i fulltempo igen vid 8:40. Det blir en förlösande känsla, typ som ett ånglok som kämpat sig upp för en uppförsbacke, men som nu har nedförsbacke igen. Jag får gåshud varje gång låten når den här punkten, magiskt! Låten knyter ihop säcken igen genom att i princip ta hela första delen igen och typ återvända hem igen. Det är riktigt snygg gjort och jag älskar det. Edge Of The In Between var en av dem låtarna som öppnade dörren för den progressiva musiken åt mig på riktigt. Den har både direkt och indirekt varit en stor del i att forma min musiksmak under dem här tio åren. Många av låtarna på den här listan hade jag antagligen inte ens upptäckt om jag inte hade hört och älskat den här låten.