Hela listan
Här kan du se hela topp 100-listan i sin helhet.
#100
22 - Hurula (Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för - 2014)
Hurula har något speciellt enligt mig. Han har lyckats hitta känslan av den svenska indie-rocken som om det fortfarande var tidigt 2000-tal. (Speciellt i hans debutplatta som den här låten kommer ifrån). 22 är en rak, intensiv och känslofylld låt som både handlar om att sakna sitt tidigare liv och att inte göra det. Att se tillbaka och vara och känna nostalgisk saknad till vad man hade samtidigt som man minns att man inte alls hade någonting som är värt att sakna. Direkt från den inledande dissonanta gitarren är känslan satt och efter det är det ett rasande tempo utan några som helst tillfällen att andas, och en refräng perfekt för en klubbpublik att skrika med i. Tre minuter av löfte att det finns musik kvar gjord med riktiga instrument i ett musiklandskap som annars blir mer och mer datorgjort.
#99
Thought Contagion - Muse (Simulation Theory - 2018)
Med "Thought Contagion" har Muse hittat en perfekt blandning av singability och dystopi. Dem har på många sätt kvar sitt klassiska Muse-sound, även om det kanske är ett lite tyngre och mer ångestladdat sound, speciellt i verserna och i bryggan (ett bra exempel på hur de skapar den känslan är de sjukt tunga och dystra piano-ackorden mellan 1:01-1:27). Trots att låten har så pass mycket mörkhet i sig, både i soundet och texten har Matt Bellamy & Co ändå lyckats få in en arenarockig känsla och en refräng som är lätt att sjunga med i. Texten handlar om hur lätt det är att bli påverkad av andra och hur brist på källkritik kan påverka dig till att tro och tycka saker som kanske inte helt stämmer med verkligheten. Muse har haft många låtar med texter och som har haft 1984-vibbar, men i "Thought Contagion" är det ganska lätt att relatera domedagskänslan i texten till verkligheten. Det gör låten bara ännu bättre i mitt tycke, även om många har åsikten att musiker ska hålla sig till musik och strunta i politik.
#98
95 - Mares (95 - 2017)
#97
Pyrrhus - Vulkan (Mask of Air - 2011)
Fantastiska Vulkan från Karlstad släppte sitt debutalbum "Mask of Air" 2011, en väldigt bra skriva som borde blivit mycket större och långt mer uppmärksammad än vad den blev. Alla låtarna är väldigt bra men den som sticker ut allra mest för mig är Pyrrhus, ett sjukt bra utfört 10-minuters epos. Klaviaturet i sjutakt direkt från början har ett väldigt nice sound och sedan en sångmelodi som ger mig väldigt goa Porcupine Tree-vibbar. Hela början på låten bygger (mest med hjälp av det riktigt bra trumspelet) mot en refräng som som är magisk, med växlande taktarter och en väldigt bra skriven sångmelodi. (Väldigt starka Mars Volta-vibbar där, nice!)
Och övergången in till refrängen är ett bra exempel på när "less is more", speciellt andra gången när dem bygger helt kaosartat och sen bara slår in på samma sätt som in till första refrängen. Låten avslutas med en tung jazz/bluesluktande variant på refrängen, komplett med blåsinstrument och hela grejen, något som ger ett förvånansvärt gött gung som avslut på en annars hyfsat hetsig låt. Ingenstans under låtens tio minuters känns det som att låten är så lång, något som tyder på en hög nivå hos bandets medlemmar, både som musiker och som låtskrivare.
#96
Äppelträdet - Skraeckoedlan (Äppelträdet - 2011)
Stoner-rockbandet Skraeckoedlan från Norrköping är ännu ett svenskt band på den här listan, som är betydligt mer svensk än vad jag förväntade mig att den skulle bli. Metal tycker jag är en svår genre att sjunga på svenska i, men Skraeckoedlan är ett av banden som lyckas, och som gör det väldigt bra. Äppelträdet är titelspåret från deras första skiva. En härligt tung låt där i princip alla instrument är uppskruvade till 11 konstant genom hela låten, som är underdelad i den tyngsta triolkänslan jag någonsin hört. Dem lyckas skapa en ljudbild som är härligt påfrestande på ett sätt jag inte kan förklara varför jag älskar. När man är på rätt humör är det något fantastiskt med musik som överladdar hela hjärnan. Det bästa delen av låten är solot, som bitvis låter som att det är två gitarrer som spelar solo samtidigt, för att verkligen betona det här med att alla instrument är på max genom hela låten. Skraeckoedlan var det första bandet jag lyssnade på inom stoner rock-genren, och det enda bandet som jag verkligen fastnade för, men det kräver ett par lyssningar för att verkligen uppskatta tror jag.
#95
Die Happy - Metric (Art of Doubt - 2018)
När Metric släppte "Art of Doubt" 2018 gjorde de en platta mer i stil med sin bästsäljare "Fantasies". Mer gitarrer och mindre datoriserade instrument. Inte mig emot som tycker att "Fantasies" är en av de bästa plattorna någonsin (speciellt inom indie-genren) och även om "Art of Doubt" inte riktigt når lika långt finns det ändå många bra låtar på plattan. En av dessa är "Die Happy", en låt som ganska straight to the point handlar om hur det moderna samhället just nu funkar, och ställer frågan varför så många inte ifrågasätter systemet utan bara verkar acceptera problemen och ser dem som normala. Instrumentalt är (trots det jag nyss skrev) syntarna dem starkaste inslagen i låten, det är mycket små sounds här och där som jag tycker skapar en väldigt cool ljudbild genom hela låten. Det är så mycket detaljer som är bra att det blir sjukt långrandigt att gå in på alla. Även gitarren har sina moments to shine, framförallt gitarren i post-choruset och gitarrstötarna som effekt (det ljudet som inleder låten och som sen återkommer utspritt över hela låten). Den här låten är enligt mig ett bra exempel på hur bra modern rock låter.
#94
Mexican Fender - Weezer (Pacific Daydream - 2017)
Under 2010-talet hann jag både upptäcka Weezer, glömma bort dem, och sen upptäcka dem igen. När dem släppte "Pacific Daydream" 2017 kände jag att här är det bästa albumet de har gjort den här sidan 2000, vilket inte säger lite. Öppningslåten från plattan är "Mexican Fender", och den är på ett sätt både klassiskt Weezer och en modern rocklåt. Instrumentellt är den kliniskt genomförd. Där är egentligen inga krusiduller utan låten det handlar mer om hur alla delarna och instrumenten samverkar till en nice helhet. Stabilt riff, simpla men grooviga trummor och en stabil basgång. Texten är ganska simpel, men jag uppskattar verkligen sättet som de skriver texter på, där det verkligen känns som att man sitter ner med sångaren vid köksbordet medan han berättar om hur hans dag har varit. Weezer har aldrig tagit sig själva på större allvar än vad de har behövt och det har jag alltid sett upp till dem för. Detta är en sån låt som jag alltid blir glad när jag hör, oavsett hur shitty min dag har varit hittills, och det är anledning nog att ha med den på listan.
#93
Rock'n'roll Kan Rädda Din Själ - Riddarna (Under Jorden - 2014)
Riddarna har varit ett superviktigt band för mig både textmässigt och musikaliskt. När jag hörde dem på Siesta 2011 upptäckte jag indie-rocken, och min definition av vad som krävs för att musik ska vara bra har inte varit densamma sedan dess. "Rock'n'roll kan rädda din själ" är ganska ödslig i sin utformning, med mycket utrymme mellan instrumenten och en väldigt torr mixning, något som passar väldigt bra in till låtens handling. Jag uppskattar verkligen när känslan som texten ger är samma känsla som musiken ger. (Den fantastiska pianoslingan som går på repeat i slutet av låten är en favorit, som jag tycker låter som det pianot som står på nån second hand-butik och som ingen någonsin kommer att köpa, men som man sätter sig ner och spelar lite på varje gång man är där bara för att). Sången har så enormt mycket känsla av desperation och Edward har en fantastisk förmåga att förmedla känsla i sin sång. Låten handlar om makten som musik, och speciellt då live-musik, kan ha på en människa. Hur livet kan påverkas av en enda konsert eller en enda musikupplevelse. Fantastiska textraden "jag var en maskin, när jag gick in på klubben" där sångaren ser tillbaka på sig själv innan en magisk musikupplevelse och inser att han inte var mänsklig innan han upplevt musik på riktigt. Jag kan relatera väldigt mycket av låtens handling till mitt eget liv, känslan av att musiken går hela vägen in i själen, det är inte ofta man får uppleva, men när man gör det är det magiskt.
#92
Flowers And Rust - Von Hertzen Brothers (Nine Lifes - 2013)
Von Hertzen Brothers, ett band med tre finska brorsor, var en de första progressiva band jag fastnade för efter att jag bestämt mig för att lyssna in mig på genren ordentligt. Just "Flowers And Rust" kanske inte är deras med progressiva låt, men det var första låten jag älskade med dem, och jag har alltid haft en sweet spot för de låtar som fick mig att börja lyssna på band som jag nu tycker väldigt mycket om. Låtens handling är väldigt tragisk; den handlar om sorgen efter att en vän gått bort, och det är inte helt tydligt, men det lutar åt att personen i fråga har tagit sitt eget liv. Jag gillar Von Hertzen Brothers sätt att skriva texter på, med ett intressant bildspråk och de förmedlar väldigt mycket mening med små medel. På många sätt är låten instrumentellt väldigt lik en klassisk rockballad, men det finns en viss progressiv ton, framförallt efter andra refrängen när låtens melodiska tema återkommer, först i klockspelet och sen med hela bandet gemensamt. En väldigt mäktig låt, både musikaliskt och textmässigt.
#91
Delirious - Susanne Sundfør (Ten Love Songs - 2015)
Delirious är en riktigt tung synthpop-låt som handlar om kärlek, svek och om vad att vara i ett förhållande kan göra med en människa. Låten börjar med ett riktigt väldigt cinematiskt intro som växer och bygger in till en väldigt öppen och dramatisk vokal inledning. När andra versen drar igång ökar intensiteten och trummorna och synthbasen börjar. Basgången som ligger igenom det mesta av låten gör ett enormt stort jobb för låtens driv, men det är lätt att man missar att faktiskt lyssna på den eftersom det händer så enormt mycket annat överallt i hela låten. Låten växlar riktigt coolt mellan hög och låg dynamik, utan att för den delen tappa i intensitet. Att låten kan hålla så hög intensitet även på dem ställena där dynamiken är väldigt låg imponerar på mig. Lyssna exempelvis på de delarna där sången blir lämnad helt ensam i slutet av refrängerna och i början av verserna. Där har låten en hög intensitet trots att delen i sig är väldigt naken dynamiskt. Stråkstämmorna är fantastiska och bidrar väldigt mycket till den dramatiska känslan som låten har. (Lyssna till exempel på delen mellan 2:50-3:15 för riktigt härligt dramatiska stråkstämmor, med smått obehagligt och gnissligt ljud som låter som något man hör i bakgrunden i en skräckfilm.) Sångmelodierna är magiska, speciellt i slutet där två och ibland tre sångstämmor går parallellt med varandra (från 3:15 och till slutet) vilket passar jättebra till den maniska känsla som sångtexten har. Texten är riktigt bra och handlar om någon som har varit i många förhållande som kraschat och som förklarar för sin nya kärlek att det är lika bra att han ger upp på henne, för ingenting talar för att detta förhållandet kommer att lyckas. Jag tycker det är en magisk text men vet inte om jag kan förklara i text varför, så jag rekommenderar att lyssna igenom låten en gång och bara fokusera på texten.
#90
Gamla Ullevi - kent (En plats i solen - 2010)
Detta kanske är en högst otippad kent-låt på toplistan för er som lyssnar på kent, men detta är en låt i kategorin "låtar som jag blir odelat lycklig av att höra, oavsett tidigare känslostämning". Redan när synthen sätter igång i introt är jag hooked, och sen kör fotbollstrummorna igång (ja det är det, alla fotbollslåtar från 90-talet hade såna trummor) och jäklar vilket ös det är. Låten bygger och bygger hela versen och refrängen är en explosion av ljud och harmonik. kent kör alltid på lager på lager-principen och även här; synthmelodi, sångmelodi och visslingsmelodi parallellt i refrängen, och trots det får allting plats perfekt. Den funkiga gitarren ligger dold i bakgrunden, men trots det är den det instrumentet som har mest varierad stämma och är sjukt viktig för låten som helhet, något som är ganska typiskt för kents låtskrivande. Skivan "En plats i solen" kom precis när jag börjat fastna för kent på riktigt och jag får alltid starka nostalgiska känslor från gymnasiet när jag lyssnar på den här låten.
#89
Dark Saturday - Metric (Art of Doubt - 2018)
Dark Saturday är öppningslåten från Metrics senaste skiva, och ett tydligt bevis på hur bandet bestämt sig för att återgå till sina rötter som indie-rockband och lugna sig lite med deras synthigare ideer. Redan direkt i introt är gitarren, som många fans saknade på förra skivan, rakt upp i ansiktet på lyssnaren. Ett tydligt riff, med ett enormt skitigt sound, och strax därefter råa, hårda och nästan punkiga trummor. Det är faktiskt en ganska punkig attityd på samtliga instrument, även om det är filtrerat genom nutidens mixningsideal. Perfekt för en låt som på ett sätt handlar om klasskillnader. Texten handlar, precis som så många Metric-låtar tidigare, om verkliga händelser. I detta fallet om en kväll där sångerskan hamnat på en fest med rika människor som hon upplevde som otroligt falska och arroganta. Några av textraderna är mer eller mindre helt briljanta, som exempelvis "I said: everything, I've built from nothing. She said: I'm so rich, everything's free", en tydlig beskrivning om skillnaden på rika och fattiga, ur den rikes perspektiv. Och sättet som Emily Haines på sång förmedlar både den textraden och hela låten är sjukt gött.
Hon har en väldigt skön bitter känsla och hennes sätt att sjunga på visar tydligt hur hon kände sig när hon var "trapped in useless conversation with rich idiots" som hon själv uttryckte det i en intervju.
#88
The End - A.C.T (Circus Pandemonium - 2014)
The End är första låten (efter ett kortare intro) av A.C.Ts femte album, och berättar slutet på en historia om en man som blivit fruktansvärt behandlad av ägaren på cirkusen som han jobbar på. Jag vill inte gå in för mycket på det eftersom (spoilervarning) albumet kommer dyka upp på albumlistan. Låten börjar högintensivt med en nice virlvelfill och låtens huvudriff innan sången börjar. Sånginsatsen låten igenom är väldigt teatralisk vilket är både typiskt A.C.T men också nödvändigt på en skiva som är en hel rockopera. Sångmelodierna är ganska avancerade låten igenom, speciellt med tanke på att det inte bara handlar om att sjunga rätt toner utan att också förmedla handlingen och rätt känsla för samtidigt. Det är fullt möjligt att Herman Saming är sverigest bästa sångare på att förmedla känsla på det sättet. Hela låten är en resa, som växlar mellan olika underdelningar och taktarter på ett väldigt logiskt och flytande sätt. Intensivt och lugnt om vartannat, med en hel del breaks i instrumenten som aldrig känns ryckiga eller att låten tappar fart. Det är imponerande att det kan hända så mycket i en låt utan att det blir för mycket, vilket bara visar vilka otroliga låtskrivare A.C.T är.
#87
Black Hills - Scale The Summit (The Collective - 2011)
Det är inte jättemånga helt instrumentala låtar på de här listan (faktiskt bara en till) och det beror egentligen mest på att jag har svårt att tycka att instrumentala låtar sticker ut så mycket som låtar med text när de väl ska rankas mot varandra. Men amerikanska Scale the Summit är ett undantag och ett band jag verkligen gillar. De klarar av att skapa en historia i musiken, helt utan text, och det blir aldrig segt eller planlöst som jag ofta kan känna att instrumental musik blir. Bandet skriver sällan musik där gamla teman återkommer utan låtarna har alltid en progression, vilket får låtarna att kännas som att de leder någonstans. Black Hills är en väldigt bra låt att höra detta på. Låten växlar mellan tunga och luftiga partier (som exempelvis mellan 2:44 och fram till solot runt 3:39) på ett väldigt stabilt och flytande sätt. Bästa partiet i låten är definitivt från 4:56 fram till slutet när det successivt bygger och bygger och spelar samma tema men mer avancerat hela tiden. Det finns mer avancerade instrumentala låtar att lyssna på, men Black Hills tycker jag fångar vad en väldigt bra, om inte snudd på perfekt instrumentell låt behöver fånga.
#86
Cockroach King - Haken (The Mountain - 2013)
På Hakens fantastiska "The Mountain" sticker Cockroach King ut ganska mycket. Sångaren Ross Jennings sjunger många delar av låten på ett väldigt märkligt sätt, det finns några jazziga partier till synes random inklämda mellan metal-delarna och det används en hel del unika ljudeffekter (som exempelvis vid 3:57 där dem lagt in en "boing" som är som tagen ur en tecknad film). Där är också jättemånga a-capella-delar, vilket Haken aldrig haft med i sina låtar tidigare. Det fanns en väldigt stor risk att låten hade känts tramsig, men så blir inte fallet. Musikaliteten är så stor låten igenom, och det passar att låten är så flippad som den är när man samtidigt följer med i texten. Låten handlar om rikedom, och hur sökandet och finnandet av den påverkar oss. Ju mer du får desto mer fast är du av sökandet efter ännu mer. Kackerlackan i låten symboliserar både rikedomen som huvudpersonen i låten söker, men också alla de som söker efter rikedomen. De som har lyckats finna rikedomen är således kungen över kackerlackorna. Låten öppnar väldigt tungt och mäktigt, men övergår snabbt en a-capella-del som är mer eller mindre raka motsatsen till låtens första sekunder, en sorts fingervisning på hur det kommer att pendla fram och tillbaka mellan mäktigt och märkligt låten igenom. (Ett exempel på låtens snabba vändningar finns vid 2:38, där låten går från ett grymt köttigt gitarrspel till jazz på ett ögonblick). Efter ett par lyssningar börjar man kunna sortera ut låtens olika delar, och det är egentligen då man börjar verkligen uppskatta låten; så var det i alla fall för mig. Jag älskar verkligen när band skriver låtar där musiken lika mycket som texten förmedlar låtens handling, och detta är en låt där det verkligen är fallet.
#85
To Breathe Another Day - Spock's Beard (Noise Floor - 2018)
Första singeln från Spock's Beards senaste platta är en skön fartfull låt med mycket energi. Redan från början är dynamiken hög och de udda taktarterna byter av varandra på ett väldigt smidigt sätt. Både introt och versen växlar mellan 3/4 och 4/4 utan att det distraherar eller känns forcerat på nått sätt, vilket jag gillar. Ett groove i en udda taktart gör sig enligt mig bäst om man inte känner av att det är just en udda taktart. Växlingen mellan taktarter funkar också som ett snyggt sätt att göra så att refrängen får ännu mer energi. Och jäklar vad mycket energi där är! Det nästan skate-punkiga gitarriffet och det tunga kompet ihop med Ted Leonards underbara sång (som för övrigt är brilliant låten igenom) gör detta till en av Spock's Beards mest ösiga refräng någonsin. Och shit vad snyggt det är i slutet av andra refrängen när de går ner i halvtempo en halv omgång och sen avslutar i fulltempo. Där får jag rysningar varje gång. Har man oroats över att låten känns lite för straightforward och inte så proggig som man vill ha av Spock's Beard så kommer sticken och solona direkt efter andra refrängen och löser det åt en. Tycker det är fantastiskt att de valt att ha ett litet "solo-battle" där de växlar mellan keyboard, gitarr och tillbaka till keyboard på ett snyggt och flytande sätt. Och sticket som som kommer efter där bygger upp till sista refrängen som en sista, sjukt ösig punch som perfekt avslutning på en sjukt energirik låt.
#84
Warrior - Aurora (All My Demons Greeting Me as a Friend - 2016)
Norska Aurora har en av världens mest behagliga och känslofyllda sångröster enligt mig. Hon förmedlar enormt mycket känsla till mig i alla låtar hon gör, på ett sätt som kanske bara Björk av alla popsångerskor jag kan jämföra med tidigare gjort. Men till skillnad från Björk har Aurora en förmåga att skriva sjukt tunga låtar samtidigt. Warrior är ett bra exempel på detta. Låten inleder med en väldigt väldigt asiatiskt klingande melodi på något digitalt stränginstrument och ett svagt mixat slagverksinstrument. Hela låten är väldigt mycket uppbyggd kring slagverket, vilket såklart jag går igång på. Auroras inledande sång är luftig och lovar väldigt mycket direkt. Refrängen är indelad i två delar, och i den andra delen teasar låten med en grymt tung slagverks-kavalkad som ger mig enormt mycket mersmak. Efter ännu en luftig vers kör andra refrängen igång och direkt lägger trummorna och basen sig på förra refrängens maxnivå, och fortsätter bygga. Hela låten tycker jag är ett praktexempel på hur man får en låt att konstant bygga, utan att den för den delen känns överdriven. De mäktiga trummorna och den mörka, tunga basen kompletterar Auroras ljusa, luftiga röst perfekt och låter henne sticka ut genom att hon varken är tyngst eller mest överdriven. (Om det känns paradoxalt så håller jag med dig, men vet inte hur jag annars ska förklara det). Breaket vid 2:40 mitt i refrängen är låtens absoluta höjdpunkt, och den svaga, ljusa syntslingan som ligger med i resten av låten därefter är kanske popvärldens bästa exempel på när less is more.
#83
The Garden - Rush (Clockwork Angels - 2012)
The Garden är sista låten från sista Rush-plattan någonsin och dem slutade verkligen på topp. Det finns enormt mycket att tycka om, inte minst den fantastiska stråksektionen som Rush valde att spela ihop med både på turnen och på skivan. Låten inleder med ett kort intro med en snygg gitarrmelodi ihop med en väldigt nice stråkbakgrund. Stråket är verkligen det som gör att den här låten går från en bra till en superbra låt. Efter ett kort intro går låten igång med Geddy Lees väldigt avskalade och öppna sjungande. Låten bygger långsamt genom låtens första vers och refräng, innan den andra versen börjar och låten får lite mer driv. Efter en mer energirik andra vers och refräng går låten tillbaka till att vara avskalad, med ett väldigt vackert stick med en mjuk och känslotung pianostämma, tillsammans med ett klassiskt Rushigt reverb-tungt gitarrplock. Men vi fastnar inte där länge och efter ett tungt trumfill (som är perfekt att lufttrumma till) är vi inne i gitarrsolot. Alex avslutar definitivt med flaggan i topp här, med ett gitarrsolo som är precis så maffigt som det behöver vara. Därefter vampas refrängen under de två sista minuterna av låten, där låten konstant bygger; fler instrument läggs till och dynamiken ökar tills låten plötsligt bara är slut. Låten handlar om att ta vara på dem chanserna som livet ger, innan det är över, att det är svårare att vara en god människa än vad det är att vara en ond, och att om du missbrukar någons förtroende kan det var mycket svårt att bygga upp det igen. Livet är som en trädgård som du måste ta hand om hela vägen fram tills livet tar slut, annars måste du leva i en trädgård som är övervuxen och otrevlig. Låten blev den allra sista låten Neil Peart någonsin skrev (om man utgår från att texterna på skivan skrevs i ordning) och låtens handling känns som ett fantastiskt sista budskap att lämna till eftervärlden.
#82
Euphoria - Loreen (Heal - 2012)
Att jag har ett stort genuint Eurovision song contest-intresse har kanske få missat, men oftast brukar jag se låtarna som är med som en parentes rent musikaliskt. Det är framförallt stämningen och tävlingsmomentet som intresserar mig och kanske inte låtarnas kvalite som är i centrum. Men en gång de senaste tio åren lyckades tävlingen frambringa en självklar superlåt, och självklart är det Sverige som visar varför vi är ett av de främsta länderna när det kommer till att skriva musik. Redan från första synth-paden finns de en väldigt suggestiv känsla och en löfte att det är något stort på väg. Loreens sätt att förmedla en hoppfullt lycklig men försiktig känsla i början av låten är helt perfekt utförd. Genom hela låten är det framförallt Loreens känsloutveckling som är den stora höjdpunkten. Hela vägen under de tre minuterna är hon helt briljant med att förmedla dem känslorna som texten kräver att hon ska förmedla, vilket verkligen inte går att säga om någon av de sångarna som representerat Sverige åren efter henne. Första halvan av första refrängen startar med att låta Loreen vara mer eller mindre helt ensam, vilket ger resten av refrängen en så sjukt stor kraft när hela kompet kommer igång. Man känner verkligen euforin som låten handlar om. (Baslinjen i refrängen är förresten mer komplicerad än vad man kan tro). Låten sätt att gå upp och och ner i dynamik hela tiden är vad som gör låten för mig. Speciellt när dem ungefär 2 min in i låten slår av allting helt och börjar om att bygga från mer eller mindre noll hela vägen upp till max, hela den delen är så grymt laddad och perfekt proddad. (Speciellt vid 2:15, där sången blir ensam och resten av instrumenten långsamt fadear tillbaka till normalnivå igen). En låt som var enormt före sin tid när den kom och som jag har svårt att tro att någon ESC-låt kommer kunna toppa.
#81
Feed Your Horses - Thank you Scientist
(Maps of Nonexistent Places - 2012)
Vissa band har jag ingen aning om hur jag började lyssna på. Thank you Scientist är ett sånt band. Nästan allt dem gör är grymt bra, men jag har ingen aning om vem som visade mig dem eller hur jag hittade dem. Det är egentligen inte det jag ska prata om nu, men det är en tanke jag får varje gång jag lyssnar på dem. Låten Feed the Horses är en väldigt typisk låt av bandet, så gillar du den är det stor chans att du gillar mycket annat dem gör. Låten börjar direkt på 100% och ger mig direkt väldigt starka Mars Volta-vibbar. För er som inte är vana vid att lyssna på metal med så mycket innehåll kan jag tipsa er att lyssna förbi den delen och inte fokusera så mycket. För er som är vana vi det kan jag bara säga: BEST INTRO EVER! (typ) Deras unika drag att spela progressiv metal med blåsinstrument och fiol får man njuta av redan i introt, och det funkar enormt bättre än vad man kan tro. (speciellt fiol-stämman i andra halvan av introt.) Efter det kommer sången igång, och sångaren har en väldigt unik röst som jag gillar väldigt mycket. Det är en av de stora anledningarna till att jag gillar bandet. Hela tiden besvaras sångemelodin i versen med snygga instick från trumpeten och saxofonen vilket är grymt snyggt. Refrängen är betydligt popigare än vad man kan förvänta sig av hur låtens inledning är eller baserat på genren. Rak, tydlig melodi och instrumenten spelar på samma raka sätt, en skön kontrast till en låt som annars har enormt många olika nyanser. Tycker verkligen att det är supersnyggt när trummorna går över till att spela off-beat på ride cymbalens klocka mot slutet av refrängen (som exempelvis vid 1:45). Det är egentligen framförallt trummorna (men också sången och blåssektionen som jag redan nämnt) som gör den här låten för mig. Jag försöker hitta var trummorna är som bäst men jag kommer fram till att det är överallt, så lyssna på låten en gång och fokusera på dem och se om ni tycker som jag. Låten balanserar mellan metal och jazz på ett briljant sätt, tack vare att bandet är så duktiga både musiker och låtskrivare.
#80
Animal - Aurora (A Different Kind of Human (Step 2) - 2019)
Electropop är en musikstil jag aldrig skulle kunnat ana att jag skulle gilla så mycket som jag gör nu när detta årtionde började och jag bara lyssnade på 70- och 80-talsrock. Att jag gillar stilen beror framför allt på Aurora. Animal en låt som verkligen låter Aurora visa alla sina bästa sidor, både sångmässigt och arrangemangsmässigt. Till att börja med den känslosamma Aurora, vacker och genuin. Hennes huvudklang i andra halvan av versen som är perfekt luftig och så drömsk som stilen kräver, men också hennes lite mer starkare bröstklang i refrängerna, som kanske inte har en överdriven kraft, men i kontrast till de övriga delarna sticker ut som lite mer rå. Hennes sätt att sjunga på blir lite mer djuriskt ju mer låten går, vilket passar in i temat på texten. Låten växer och sjunker med henne på samma snygga sätt som i många av hennes låtar, speciellt byggandet till refrängen och själva refrängen är delar som sticker ut som allra bäst. Låten känns väldigt Afrikainspirerad, vilket är en känsla som kanske mest skapas av hur trummorna är skrivna och proddade, men också tack vare marimban (som hörs i många av låtens delar, men allra tydligast i bryggan vid 1:37). Aurora gillar att skriva låtar om naturen på olika sätt och att skriva en text om att sökandet efter någon att älska (med) är samma sak som när djuren på savannen jagar är väldigt typiskt henne. En låt med enormt mycket energi, och absolut inte sista Aurora-låten på listan.
#79
Blame Paradise - The Dear Hunter (All Is as Should Be - 2017)
Blame Paradise är egentligen egentligen en ganska hetsig låt, full med plötsliga ljudstötar och tvära svängar, som gör att man inte riktigt vet vad man har låten. Trots det är den ganska standard uppbyggd om man tänker på form och instrumentering. Låten har ett tydligt intro och växlar över till versen ganska snabbt. Casey Crescenzos sång är på topp, precis som vanligt, redan från start. Det är så mycket attityd i hans leverans och det är framförallt det som är låtens största selling point i kombination med texten. Låten beskriver Crescenzos växande frustration kring det stora informationsflöde som vi har i samhället idag, vilket gör det svårt att separera sanningen ifrån lögnerna. Han tycker att det är något som gång på gång utnyttjas av de som vill sprida lögner, och att det har börjat bli okej att sprida åsikter som om de vore sanningar. Man hör den irritationen och kraftlösheten han känner i sättet han sjunger på, vilket jag tycker är nice. Genom andra versen och alla refrängerna ligger det en sångstämma som sjunger annat i bakgrunden av huvudmelodin. Det skulle kunna representera den här övermäktiga mängden av informationen som låten handlar om ifall man gillar att tolka in saker i kreativa beslut (något som jag gillar att göra). I låtens stick frågar sig Crescenzo om det är så att det är alla vi som inte slår tillbaka mot miss-informationen som egentligen bär skulden till problemet. Vi har det för lätt att få information och därav titeln Blame Paradise. Det är mycket som är bra med låten enligt mig, men det är just låtens handling och sättet som Crescenzo levererar det på som gör att låten hamnar på listan.
#78
Lost (Why Should I Be Frightened by a Hat?) - Riverside
(Love, Fear and the Time Machine - 2015)
Listans utan tvekan bästa titel kommer från Polska Riverside. Tydligen ska titeln syfta till att vara rädd för möjligheter och de identiteter som vi alla skulle kunna uppnå i framtiden. Vi är rädda att misslyckas att uppnå vår potential och därför är vi rädda för de olika "hattar" vi skulle kunna bära i framtiden. Osäker på om detta är en efterkonstruktion eller inte, men vi kan nog alla vara överens om att det är dumt att vara rädd för en hatt. Låten börjar mjukt, med Mariusz Dudas lugna, nästan försiktiga sång, orgel och en avslappnad gitarr. Han tänker tillbaka på en tid där han var ung och orädd för framtiden. Den känslan stannar låten fram till nästan halvvägs när den plötsligt tar ett dynamiskt kliv och blir betydligt tyngre. Det är fortfarande en avslappnad känsla, men mycket svängigare och, som sagt, tyngre. Sången håller samma avslappnade nivå, trots att resten av instrumenten länge lämnat den känslan bakom sig. Sjukt snyggt att alla instrumenten bygger dynamiskt, och att huvudmelodin stannar kvar vid den gamla känslan. Jag får så sjukt mycket energi av den byggningen (som börjar vid 2:22), och ett enormt headbanging-moment följer. Och herregud, breaket vid 4:30, årtiondets mest perfekta break! Låten är uppbyggd runt samma teman om och om igen, men med både större och mindre förändringar hela tiden. Det är ett väldigt bra låtskriveri att kunna göra en intressant låt med så små medel, och ofta en konst som inte syns i den progressiva rocken så ofta.
#77
Empire of the Clouds - Iron Maiden (The Book of Souls - 2015)
Empire of the Clouds är en av få Maiden-låtar ensamt skrivna av Bruce Dickinson. Det är ett 18-minuters epos om världens då största luftfarkost, R101, och om dagen det kraschade och alla ombord omkom. Det är en sann och dramatisk historia om beslut tagna av politiker utan att konsultera med de med det faktiska kunnandet och drömmar om att göra något som ingen tidigare gjort. Det är framförallt texten som gör att jag älskar låten. Dickinson har verkligen plockat fram sitt A-game vid författarbordet, och lyckas skriva en historia som skulle fungera helt utan musiken egentligen. Gillar exempelvis raden: "She's the biggest vessel built by man, a giant of the skies. For all you unbelievers, the Titanic fits inside", som på ett smart sätt beskriver hur stöddiga britterna var över sin farkost, något som är viktigt för hur historien utvecklar sig. Samtidigt förklarar raden på ett tydligt och samtidigt tidsenligt sätt skeppets storlek för oss som lyssnar. Musikaliskt så börjar låten väldigt olika Maidens vanliga repertoar med en stilla pianoslinga. Låten bygger på instrument lite försiktigt över låtens första del, som varar fram till 6:57. Efter det kör bandet på med den typen av sound som vi som lyssnat på Maiden är vana vid att höra. Låtens olika teman, solon och riff avlöser varandra i snabb följd. Det är en låt som trots sin väldigt långa speltid enligt mig aldrig blir tråkig. Det finns en massa tillfällen i låten som gör att den här låten hamnar där den gör på listan, och det är svårt att göra en så här lång låt rättvisa genom att sammanfatta den så här. Därför håller jag här och låter er som vill lyssna på låten göra det, istället för att läsa världens uppsats.
#76
History Eraser - Courtney Barnett (A Sea of Split Peas - 2013)
Courtney Barnett är en av de bästa textskrivarna av de artister och band jag lyssnar på. Det finns nog inte en enda låt hon skrivit där jag inte gillar texten, och det är framförallt hennes textförfattande som gör att jag gillar hennes musik. History Eraser är en av de första hon släppte offentligt, vilket för mig som lyssnat mycket på henne märker tydligt. Många av de stilistiska drag hon använder sig av är mycket mer utvecklade senare under årtiondet. Vissa låtar är känslomässigt tunga, vissa låtar humoristiska och absurda. Den här låten hamnar i den andra kategorin och handlar om en dröm hon hade när hon hade blivit full och däckat, inspirerad av verkliga händelser (eller en verklig dröm (eller hur man säger)). Låten växlar mellan en tydlig refräng och en massa verser som egentligen mest är Courtney som berättar om sin märkliga dröm. Hon sjunger väldigt pratigt, vilket är lite klassiskt hennes stil. Just här är det dock mer pratigt än vad det brukar vara vilket gör att det känns mer som en berättelse än vad det hade gjort om hon sjöng vanligt. Musiken i sig är ganska simplistisk, vilket är bra för musik där det är texten som är det viktiga. Samtidigt är Courtney Barnett en av de bättre låtskrivarna på att få ut mycket av lite. Varje del skiljer sig något från den tidiga, även om skillnaderna är subtila. En extra gitarr i nån vers, en stråkstämma som bara finns i en vers eller att versen avslutas med ett break. Som sagt, en solid och med mycket mer potential, vilket blev tydligt senare under årtiondet.
#75
Feels Like Summer - Weezer (Pacific Daydream - 2017)
När Weezer skrev Pacific Daydream skrev de egentligen the black album samtidigt. Det albumet var tänkt att vara lite mörkare och lite råare än deras vanliga sound. Alla låtar de skrev under den perioden som inte var råa nog hamnade istället på den här skivan. Det innebar att låtarna från Pacific Daydream blev nån form av hybridlåtar, som gav hela skivan ett annat sound än vad Weezer brukade ha. Feels Like Summer har ett mycket mer modernt sound är det som Weezer blev kända för under 90-talet. Det finns fortfarande mycket Weezer i den, men med mycket elektroniska inslag. Jag gillar den moderna känslan i låten, och tycker att det är nice att bandet kan förnya sig så mycket på sitt elfte album, utan att för den saken skull tappa känslan som de brukar ha i sina låtar. Redan från det goa "nanana"-introt hör man att det är något nytt på gång. Efter kommer en väldigt luftig, tight mixad vers, som har en hel del hip-hop-undertoner, framförallt tack vare det klassiska plinkiga pianot och trum-beatet. När man lyssnar i bakgrunden hör man en hel del små digitala effekter, som jag iallafall inte tänkte på de första gångerna jag lyssnade på låten. Det är alltid gött att höra nya saker i en låt man lyssnat på en massa gånger. Låtens brygga bygger på ett jäkligt coolt sätt mot refrängen, som i sin tur är så sjukt bra. Refrängen bjuder på ännu mer gung, klassisk sjunga-med-melodi och enormt mycket energi. Gillar speciellt synthstämman som går fallande i bakgrunden bakom sångmelodin genom hela refrängen. Det är en sån grej som gör mycket effekt även om man inte fokuserar på den eller ens vet om att den är där. I den väldigt korta post-refrängen (1:01-1:07) dyker en gitarrstämma upp som är sjukt klassiskt Weezer. Jag har alltid tänkt att den är med bara för att finta och referera lite till sitt klassiska sound några sekunder. Därefter kommer andra versen, som är ännu mer fylld med elektroniska effekter, det finns så enormt mycket att upptäcka och lyssna på i bakgrunden, vilket jag gillar. Som i mellanspellet (mellan 2:23-2:33) där det egentligen bara är någon som pratar, uppbackad av en avslappnad gitarr. Långt i bakgrunden ligger sångmelodin och gömmer sig, och växer sakta upp till sin vanliga energinivå lagom till när sista refrängen drar igång. Det är en supercool effekt. Det bästa med låten är egentligen att den aldrig tappar fart eller energi, varken genom verserna, mellanspelen eller sticket. Det finns alltid nåt som driver låten. Som efter sticket, (mellan 2:13-2:24) där en superdistad gitarr håller sig kvar från sticket och driver på, trots att resten av instrumenten och sången antingen försvinner eller släpper på sin intensitet. Varje gång jag lyssnar på låten hör jag nya detaljer som jag gillar. Och alla dessa saker tillsammans skapar en väldigt chill låt, som ändå har massor med energi och som alltid gör mig glad när jag lyssnar på den.
# 74
Mörkt - Veronica Maggio (Handen i fickan fast jag bryr mig - 2013)
Veronica Maggio är en av mina favoritartister, speciellt inom Sveriges gränser. Jag började lyssna på henne för snart två år sedan, tack vare en elev och tack vare just den här låten. Jag har alltid en soft spot för dem låtarna som ändrar vad jag lyssnar på för musik, och den här låten öppnade mina ögon för svensk pop. Sången har hela vägen igenom en väldigt känslofylld öppenhet som jag tycker är enormt vacker. Det här är en sån låt där man kan tolka in enormt mycket i texten, som Veronica Maggio själv säger egentligen inte handlar om något speciellt tillfälle egentligen, utan bara ideer, tankar och fantasier. För mig handlar låten om att vara på en plats som man inte vill lämna, vid ett tillfälle som man aldrig vill ska ta slut. Där allting är perfekt, och man är rädd att ingenting någonsin kommer att bli bättre. Musiken speglar den känslofyllda texten och sången väldigt snyggt. Mycket reverb, mycket långa ackord, och mycket luft vilket ger samma ensamma känsla som texten förmedlar. Det egentligen bara basen som håller igång låtens driv, med stöd av trummor som till en början ligger långt bak i bakgrunden och långsamt växer med låten. Tycker det är extra snyggt gjort att refräng två och tre har en lite lugnare det, och en del med mer driv och energi. Det är dock väldigt synd att låten är släppt som ett extraspår som bara finns på spotify. Det är lite trist att låten inte fått mer uppmärksamhet eftersom jag tycker att det är det bästa hon har gjort, bland enormt mycket andra bra låtar.
# 73
These Days - Foo Fighters (Wasting Light - 2011)
Foo Fighters är ett jävla bra rockband. Och Dave Grohl är en förbannat bra låtskrivare. These Days har samma gitarrslinga med sex toner hela vägen genom introt, första versen, mellanspelet mellan verserna och andra versen, något som under normala fall troligen skulle bli lite enformigt. Men med sången de andra instrumentens hjälp blir det inte så, utan istället blir hela första delen av låten ett superbra exempel på hur less is more. Grymt snyggt att teasa vers två lite sådär genom mellanspelet innan låten kommer igång på riktigt. Man hinner tänka "nu jäklar" och sen "eller va?" två gånger innan vers två är igång. Kan inte komma på en annan låt som använt den metoden. Hela låten handlar om att inte acceptera att skit händer bara för det är enkelt. "Allt kommer bli bra, tiden läker alla sår" och sånt trams. Det är lätt för andra att säga, men det stämmer väldigt sällan. Ibland i livet måste man kämpa för att inte gå under. Dave lyckas förmedla detta helt klockrent och sjukt relaterbart utan att egentligen säga så mycket. Även texten är ett bra exempel på ett perfekt utförande av less is more. Sången har två olika lägen, ett mjukt och accepterande, för delen där sångens huvudperson vill ge upp och bara acceptera skiten, och ett ilsket läge, där huvudpersonen bestämmer sig för att kämpa och inte ta att saker är skit. Detsamma gäller för instrumenten, med mjukt spel i de snälla verserna, och hårt aggressivt spelande i refrängerna. Väldigt enkelt, väldigt tydligt, och sjukt effektivt låtskrivande. Enligt Dave Grohl (och wikipedia) är detta hans absoluta favoritlåt av alla han skrivit, och jag kan verkligen förstå varför.
# 72
Bilateral - Leprous (Bilateral - 2011)
Leprous var det första bandet jag upptäckte inom den här stilen av progressiv metal. Jag har letat ganska länge efter en bra term för den, men det verkar inte finnas någon. "Alternativ metal", "avant garde-metal", "progressiv metal" är förslagen internet ger mig, men dem känns alla otillräckliga på egen hand. Bilateral börjar episkt, men på två olika sätt. Första delen av introt känns som en fanfar, en dynamisk explosion direkt från de första sekunderna. Sen försvinner all dynamik igen och låten går över i en fas där den bygger från nästan inget. Modigt sätt att starta en låt på. Sångaren Einar Solberg har enligt mig en av de mest unika sångrösterna inom metal-genren enligt mig. Det märks lite embryon av det i den här låten, som är tidigt i deras utveckling, men det blir ännu tydligare för varje skiva bandet släpper efter denna. Trumkompet i versen är grymt bra, speciellt tack vare den lilla växlingen han gör i kompet vid 0:53 där han öppnar high-haten mer. Gitarren och basen, är i versen mest som en basig ljudeffekt i bakgrunden, men bidrar till låtens allmänt spända och olustiga känsla. Låten handlar om krocken mellan olika fundament och hur den krocken bidrar till framförallt krig och död, och de lyckas verkligen fånga en dramatiskt och våldsam känsla med bara instrumenten. Egentligen skulle jag kunna prata om trumkompen i varenda del av låten, för allt Tobias Ørnes Andersen gör på trummorna är underbart och inspirerande. Nästan igen del av låten har samma trumkomp och flera gånger har jag kommit på mig själv att bara ha lyssnat på trummorna låten igenom. Låten vara bara i fyra minuter, vilket är kort för att vara en metallåt, (speciellt inom progressiv metal) men de hinner med väldigt mycket på den tiden. Låten har en sjukt explosiv refräng, som växer varje gång den kommer, en sjukt köttig andra vers (mellan 2:26-2:46) och en så jävla fläskig avslutning att man inte vet vad som precis hänt när låten är slut. Det var iallafall så jag kände mig första gången jag hörde låten på Sweden Rock 2013, första gången jag hörde bandet. Redan där var jag fast, och det har blivit mycket Leprous och liknande band efter det.
# 71
Storytime - Nightwish (Imaginaerium- 2011)
Klassiska power metal-bandet Nightwish fick definitivt en återfödelse efter att Tarja Turunen slutade som sångare, men det tog lite tid innan de hittade helt rätt. Första skivan med Anette Olzon var ganska ojämn, även om de bra låtarna var riktigt bra. På Imaginaerum hittar de mycket mer rätt. Storytime är första låten på skivan och handlar om sagor och historier och hur de påverkar oss. Hur sägner och myter alltid varit en stor del av människans natur. Det finns en glädje och en viss känsla av magi i soundet på låten, som är menat att dubbla känslan som sagor förmedlat till människan genom alla tider. Samtidigt är metal-delarna av låten väldigt framträdande och låten kan vara enormt tung bitvis. Låten har liksom två ansikten, delarna där el-gitarren och metalen styr, och delarna där symfoniorkestern dominerar. Verserna är mjuka, men ändå dramatiska och Anette sjunger väldigt berättande. De instrumentella delarna är tyngre, med mycket distad el-gitarr. Trots att låten skiftar en hel del i tyngd lyckas Nightwish ändå få allt att bli en tydlig helhet, vilket inte är helt lätt. Låtens refräng har en stor del i varför det funkar. Eftersom den har både tyngden och det berättande och orkestrala så flätar den ihop låten på ett bra sätt. Halvvägs in (2:45) går låten över i en orkestral del. Först med barnkör, sen dramatiskt slagverk och stråk och slutligen en riktigt mäktig kördel. Alla instrument spelas av en riktig orkester vilket får den här delen att låta magisk. Det är mycket influenser från modern filmmusik (ännu en koppling till historier) och jag får framförallt Pirates of the caribbean-vibbar (och lite o fortuna med kören). Låten avslutar med en riktigt toppad refräng, med kör, full orkester och metal-köttande till max. Ljudbilden blir så enormt bred och hela låten är ett mäktigt exempel på hur man gör orkestral power-metal på allra bästa sätt.
# 70
Stuck On a Wire Out on A Fence - The Dear Hunter
(The Color Spectrum - 2011)
Stuck On A Wire Out On A Fence är en låt från ett av The Dear Hunters sidoprojekt The Color Spectrum som jag skrivit om i albumlistan. Det är också låten som fick mig att upptäcka bandet och, som jag sagt innan, jag är enormt svag för dem låtarna som hjälpte mig att upptäcka band jag älskar. (Lite som att jag är extra tacksam för utan dem låtarna hade jag kanske aldrig upptäckt bandet.) Låten har ett skönt blues-rock groove och ett nice driv. För ovanlighetens skull så är det verserna som är låtens höjdpunkt. Ett simpelt gitarriff och ett väldigt standard trumkomp är det enda som behövs för att stödja upp sången och ger en luftig avslappnad känsla. I refrängen är det framförallt basen som briljerar, medan trummorna och gitarren håller sig till markeringar. Snyggt också att få till en 9/8-delstakt (eller hur man vill räkna det) som inte känns onaturlig eller stolpig. Egentligen är det ingenting som är "over the top" utan alla instrument håller sig till att vara stabila. Låten har ett coolt stick, med ett grovigt bas-riff och trummor som långsamt blir mer och mer komplicerade och spelar hårdare ju längre sticket pågår. Samtidigt hör man Casey Crescenzos klagande whailingar i bakgrunden och en hög och atmosväriska gitarr som långsamt blir mer och mer kraftfull fram tills att sticket övergår till sista refrängen. Detta är egentligen den enda delen av låten som inte kan beskrivas som rak och stabil i sin uppbyggnad vilket ger en skön kontrast till resten av låten. Detta är en riktigt bra låt som jag är glad att jag upptäckt och som fick mig att upptäcka ett riktigt bra band.
# 69
Andromeda - kent (Nu Som Då För Alltid - 2016)
kents sista platta kom lite som en chock. Eller ja, att det var deras sista kom som en chock, vi fick reda på det med ganska god marginal (även om videon med trummisen de hade som announcement var ganska unik). Bästa låten på skivan var definitivt öppningslåten Andromeda, som på många sätt var en klassisk kent-låt. Låten, och därför också hela skivan, börjar mer eller mindre helt intro-löst, vilket är lite coolt. Genom versen läggs instrument till successivt så att låten långsamt byggs upp dynamiskt. Refrängen är uppdelad i två delar, först en tyngre med markeringar och sen en med mer driv i. Refrängen är fylld av energi på det sättet som kent-låtar har energi, med nån sorts dyster underton. Jag har egentligen ingen aning om hur dem får till en melankolisk energi, men det är verkligen typiskt för dem. Hela låten är väldigt arena-rockig, inte minst tack vare de svarande körerna i refrängen, och är en perfekt låt för hela publikhavet att sjunga med i. Ingenting i låten är för mycket utan den är en noga planerad känsloyttring, precis som kents låtar brukar vara. Låten handlar om att titta tillbaka på var man kom ifrån, att titta på där man är nu och att se framåt mot vart man kan nå och fundera på vad resultatet av dem delarna egentligen är. Jag kan tänka mig att Jocke Berg har sett nån sorts koppling mellan huvudpersonen i låten och kent som band. Att bandet ser tillbaka på sitt ursprung, sitt liv och avslutet och funderar på vad effekterna av det dem gjort blir. Det kan också vara en pretentiös övertolkning från min sida, men kan man egentligen göra en recension av en kent-låt utan att bli pretentiös? Det hör liksom till på nått sätt när man pratar om det enda svenska bandet som vågat vara pretentiösa och stått för det fullt ut. Första låten på sista skivan öppnar slutet på kents karriär på absolut bästa sätt och gör det extra tråkigt att det är slutet, eftersom det är så tydligt att de egentligen hade mycket mer kvar att ge.
# 68
The Celluloid Road - The Tangent (A Spark in the Aether - 2015)
The Celluloid Road är The Tangents episka hyllning till Amerikanska filmer och TV-serier. I över 20 minuter får Andy Tillison in hundratals referenser till skådespelare, rollfigurer, filmer, regissörer och platser som vi alla stött på någon gång i Hollywoods magiska värld. Hela låten är upplagd som en resa genom USA, med start i New York och slut i San Francisco, upplevd av låtens huvudperson från TV-soffan. Jag som både musik- och filmälskare njuter av låten rakt igenom. (Speciellt eftersom jag är en sån person som gillar att fatta referenser och tänka "I understood that reference"). Låten är lika delar parodi, lika delar hyllning och det märks verkligen att även om det skämtas friskt om de olika overkliga klyschorna som Hollywoodfilmer använder sig av så finns det en kärlek till film i grunden. Låten är uppdelad i sex delar, som lite grand fungerar som egna låtar, men som alla går in snyggt sömlöst i varandra. Funk, rock, disco, soul med mera möter varandra och kompletterar sina respektive delar perfekt. Det är grymt svårt att göra en låt på över 20 minuter som inte blir övermäktig, vilket The Tangent verkligen lyckas med här. Tycker man ändå att 20 minuter är alldeles för lång tid rekommenderar jag att lyssna på den delen som kallas San Francisco (15:25-19:35). Det är låtens bästa del, och den sammanfattar mycket av det som gör låten så sjukt bra. Mycket referenser, underbar energi och ett fantastiskt groove. Men egentligen borde man ta sig tiden till att lyssna igenom allt, speciellt om man älskar film. Låten gör sig verkligen förtjänt av sin långa speltid och det är en bedrift bara det.
# 67
Lucky - Jolly (The Audio Guide to Happiness (Part II) - 2013)
Det är något lite härligt med metal-låtar som är glada. Det är inget konstigt med metal som man blir glad av, men metal som är glad är något annat. Bandet heter Jolly, låten heter Lucky och skivan handlar om att bli lycklig. Låten handlar också om att bli lycklig, går i dur och har en huvudmelodi som låter som om den skulle kunna komma från en visa från ett barnprogram. Det är en massiv samling av små lyckliga pusselbitar som tillsammans skapar ett glatt motiv. Att sen ha huvudmelodin spelas med ett sound som låter som ett dataspel från 80-talet är bara pricken över i:et. Huvudmelodin är nog den melodi jag nynnat på flest gånger under 10-talets andra hälft och jag kan inte nog prata om hur mycket jag älskar den, i sin glada simplicitet. Hela låten följer ackordgången som melodin lägger grunden för i inledningen och det är egentligen små skillnader mellan låtens olika delar. Det är dock inget problem eftersom grunden är så stabil och låten i sig inte är särskilt lång. Trum- och gitarrspelet är grymt tight låten igenom och den alternativa synthmelodin (i bakgrunden mellan 1:35-1:52) är en klassisk "man tänker inte på den, men den påverkar ljudbilden enormt"-melodi. Alla dessa element bildar gemensamt en solid metal-låt med en lite annorlunda vibe, som jag precis lyssnat på i repeat mer än 20 gånger medan jag skrivit den här texten och ändå inte blivit trött på. Det kan vara så att Jolly har slutit ett förbund med djävulen för att skapa den mest beroendeframkallande låten i historien. (Något form av metal-mörker måste jag ju gräva fram för att inte underminera metalmusikens trovärdighet.)
# 66
Freddie - Mares (Freddie - 2017)
Med en synthslinga som är klassiskt svensk indie-pop inleder Mares sin låt om att vara kär och känna sig otillräcklig för den man är kär i. Hela låten har en väldigt svängig men mjuk vibe, inga instrument tar över eller gör något utstickande. En härligt funkig gitarr, en groovig basgång och trummor som egentligen mest markerar fram till efter första refrängen. Kalimban i andra versen är ett oväntat instrument som jag egentligen tycker borde vara med betydligt mer i låten. (Snyggt dock att de fått gitarren i slutet av låten att låta lite grand som kallimban, jag gillar när man kopplar ihop olika delar så.) Det bra i låten ligger i detaljerna, och i hur detaljerna samspelar med varandra, precis som det ska i en bra pop-låt. Alltihop tillsammans resulterar i en mysig poplåt med mycket chill energi. Fredrik Danfors har verkligen en av Sveriges skönaste sångröster att lyssna på, speciellt i 20-års klassen. Förresten är det sjukt imponerade att ett band med 20-åringar lyckas skriva en så här solid låt, det är verkligen inte att underskatta. Mares kommer att bli ett av Sveriges största pop-band och den här låten är bara ett av de många anledningarna till det.
# 65
Silent Milita - Devin Townsend Project (Z² - 2014)
Det som känns som temat för låtarna på Z² är växlingen mellan hårt och mjukt. Devins grovhet i kontrast till Annekes mjukhet. Metal-drivet blandat med en atmosfärisk flytande känsla. Ingenstans är den uppdelningen mer tydlig än på Silent Milita. Låten börjar Devins skrikande sång, direkt besvarad av Annikes snällare pop-sång. Metal-riffet som kommer därefter känns hårt, tydligt, mörkt och mekaniskt. Men när Annike sen börjar sjunga i första versen är det svävande, mjukt och högt upp i tonhöjd. Det är snyggt hur låten klarar av att växla så många gånger mellan så väldigt olika känslor utan att det känns ryckigt eller blir konstigt. Som vanligt är sånginsatsen av hög klass. Båda sångarna är sjukt bra vokalister, speciellt när Devin får göra det som han gör allra bäst och verkligen ryta till ordentligt med allt han har. Anneke känns som att hon är grym vad hon än gör om jag ska vara ärlig. Låten är full av små elektroniska effekter som för det mesta gömmer sig långt bak men som ändå ger låten ett extra djup. Hela låten har en stark känsla av industrimetal, vilket förstärks ännu mer av dem digitala effekterna som låter som olika maskiner. Det som gör den här låten för mig är alla dem små detaljerna, och det är klassiskt Devin Townsend att allting, ner till minsta detalj, är enormt genomtänkt. Det är egentligen det som jag gillar allra mest med hans musik överlag, känslan för detaljer. Silent Militia är en väldigt bra låt, från en riktigt bra skiva, av en fantastiskt låtskrivare.
# 64
Ten Million Demons - IQ (Road of Bones - 2014)
IQ var definitivt i högform när de gjorde Road of Bones-plattan. Samtliga låtar på dubbelalbumet håller riktigt hög klass, och även om huvudakten definitivt är CD1 så är denna låten från den andra skivan en låt man absolut inte får missa. Precis som många låtar på albumet börjar allt melankoliskt och mycket dramatiskt. Mystiska synth-slingor avlöser varandra och skapar en spänd känsla. De vågar låta introt vara en lång dramatisk uppbyggnad, som får ta väldigt lång tid, något som är helt OK om man gör det så här stabilt. När trummorna kommer in har låten egentligen redan nått sitt dynamiska klimax, men det gör absolut ingenting. Detta är ingen låt som är tänkt att övertyga med kraft eller flashighet. Istället är det känslan av oro som ska ta över, vilket låten lyckas superbt med. Låten är sjukt tung, och bandet lyckas verkligen göra det mesta utav det konstanta shuffle-gunget som bara driver nästan hela låten igenom. Peter Nicholls sång är på topp och genom att egentligen bara sjunga väldigt berättande lyckas han förmedla enormt mycket känsla, vilket är imponerande. Synth-slingan i sticket (som börjar vid 4.32, men som de börjar bygga mot redan vid 3:54) är låten vid sin dramatiska höjdpunkt, speciellt när sången kommer in. Därefter bygger låten snyggt mot låtens avslutande smäll, sista refrängen. Det blir ett sjukt driv, utan att som sagt ta det till överdrift. På ett väldigt smart sätt har IQ lyckats göra en väldigt tung och dramatiskt låt med väldigt små medel, utan att låten någonsin blir enformig eller tråkig, och det tyder på låtskriveri av en väldigt hög nivå.
#63
Hiding out - Spocks's Beard (Brief Nocturnes and Dreamless Sleep - 2013)
Mycket snyggt hinner hända redan i introt till den här låten om att vara förlorad någonstans inom sig själv. En snygg pianoslinga, ett hyfsat svängigt gitarr-riff i 7/4 och ett helt synth-solo i 6/8. När versen sen börjar strax innan tvåminutersstrecket är det med ett soft trumkomp och en lågmäld sångstämma. Vi lugnar ner dynamiken rejält från introt och ändrar underdelning från 4/4 till 6/8. Men det är bara en kortvarig ändring, för när vi väl når bryggan återkommer riffet i 4/4, men med sång den här gången. Det är tydligt att Spock's Beard har tänkt leka både med dynamiken och taktarterna rejält hela vägen genom låten, något som de gör väldigt snyggt. Speciellt när refrängen kommer och de lyckas med något som jag gillar väldigt mycket när låtskrivare klarar av; en refräng som är mindre köttig än bryggan men som ändå är kraftfull trots sin lägre dynamik. Det är inget som är lätt att pull off, men dem gör det väldigt bra. Hela låten är väldigt välskriven och svängig i sin komplexitet. Det finns en viss aura av more is more utan att det går till överdrift. Övergångarna mellan delarna är väldigt välskrivna och de olika taktartsförändringarna märks inte jättemycket om man bara lyssnar utan att tänka, vilket är så jag gillar att man gör när man skriver en låt med mycket taktartsväxlingar. Blir det för tydligt är det oftast inte lika snyggt. Efter en till refräng och en lugnare övergång kommer solona, och det är inte lite solon. Först ett gitarrsolo, och vid 5:14 blir det klassisk gitarrbattle mellan bandets två gitarrister. Om man lyssnar i hörlurar hör man en gitarr i varje öra, vilket är lika klassiskt det med. Vid 5:50 går gitarrsolot in i en snygg del med gitarrstämmor som fungerar lite som övergång till ett keyboardsolo som är lika energirikt som solona innan. Som sagt, de får plats med mycket grejer i den här låten, och jag klagar verkligen inte. Efter denna enorma solofest avslutas låten med en refräng och låten får landa med sitt huvudtema, vilket är snyggt och är ett bra sätt att runda av låten på.
#62
Atlas Stone - Haken (The Mountain - 2013)
Atlas Stone är den första ordentliga låten på Hakens fantastiska skiva The Mountain. Låten börjar med ett pianointro som är både mjukt och luftigt, samtidigt som det bygger upp till något väldigt bra. Man känner en viss atmosfär i introt att någon är på väg någonstans precis som låten är på väg in i versen. När hela bandet kommer in höjer låten sig i dynamik och intensitet, men dem lyckas ändå bevara den centrala känslan av att vara på väg någonstans och att något stort är på väg att hända. Det finns en känsla av äventyr och upptäckt tycker jag. Hela låten går i 6/8 men dem undviker att göra den klassiska underdelningen där man markerar ettan och fyran tydligt genom stora delar av låten och istället använder man den underdelningen som en variation som dyker upp som variation på några ställen, vilket är snyggt. Låten kan vara lite hetsig (på ett positivt sätt) på många ställen och när de växlar över till den betydligt mer avslappnade och gungiga underdelningen som 6/8 brukar vara blir det ett snyggt avbrott i den hetsen.
Alla delarna är ganska olika från varandra och det finns egentligen inte en enda del som låter lik den andra. Första versen är en tyst del där instrumenten och sången är starkt staccato, medan andra versen spelas mycket mer svävande, med ett ljust plockmönster på gitarren och ett trumkomp som mest håller sig på pukorna. Den tredje versen har en stark funk-metal-känsla och sången är ganska aggressiv i förhållande till första och andra versens betydligt mjukare och försiktigare sång. Mellan alla dessa olika verser har låten många olika solon som även dem har olika stilar. En solodel är väldigt jazzig, och där är till och med en scat-del som är väldigt cool (mellan 2:38-3:02). Direkt efter där kommer en kortare solodel till som är mer som ett solo brukar vara i en metallåt. Det finns också en solodel som känns direkt hämtad från 80-talets glammetal. Det är egentligen bara refrängerna som är likadana i låten (fast med en uppbyggnad som också är unik från alla de andra delarna jag nämnt) med långa, stora och mäktiga ackord, ett tungt trumkomp och en sångmelodi med mycket långa toner. Jag blir mycket imponerad över hur dem lyckas skriva så många olika delar, som alla har sin plats och syfte utan att det blir för mycket. Och att få alla delarna att fungera ihop är en enorm bedrift. Övergångarna i låten är väldigt bra, och det märks att de har jobbat mycket med dem. Låten är 7:33 lång men skulle lika bra kunna vara det dubbla med tanke på hur många olika delar som finns, och varje gång jag lyssnar igenom låten hittar jag nya detaljer. Ska man göra en låt med "more is more"-känsla så är det verkligen så här man ska göra. Den här låten har med allt det som jag älskar med Hakens musik, och det är definitivt den låten jag skulle visa för folk när jag ska visa vad som är grejen med bandet.
#61
Run - Foo Fighters (Concrete and Gold - 2017)
Som jag skrev sist Foo Fighters placerade sig på listan beundrar jag Dave Grohl for hans enorma förmåga som låtskrivande. Det finns mycket i Run som bekräftar den åsikten för mig. Låten börjar soft, med bara plockgitarr, bas och sång. Allt byggs upp successivt med mer och mer trummor och plötsligt slår låten om och blir något av det hårdaste Foo Fighters har gjort. Effekten av den kontrasten gör det bara ännu tydligare hur sjukt hård låten är, med ett supersimpelt men hårt riff, ett riktigt aggressivt trumspel och metal-skrikig sång. Och att Dave växlar mellan sitt metal-skrikande och hans vanliga sång väldigt stabilt genom versen, något som inte är superlätt att göra, är definitivt pricken över i:et. När låten övergår i brygga och refräng är vi plötsligt på Foo Fighters vanliga nivå, vilket egentligen är ganska hårt, men i det här fallet innebär att vi går ner i dynamik. Det blir en kontrast igen, som ger en lite välbehövd paus från den intensiva versen. Dave är grymt bra på att skriva riff som är som små melodier, som refrängriffet i den här låten, något som tilltalar mig enormt. Riffet är egentligen uppbyggt över en simpel ackordgång, men eftersom ingen spelar själva ackorden (förutom plockgitarren från introt som återkommer här, men ligger dolt låångt bak i mixen) så döljer man refrängens simpla uppbyggnad. När vi nått fram till sticket (som börjar vid 4:06) så når låten en dynamisk höjdpunkt. Det är så mycket ös och energi i den delen och jag älskar det. Och i refrängen som kommer efteråt så ändrar de plötsligt ackordsgången inledningsvis och fortsätter lika intensivt istället för att sänka dynamiken som i de första två refrängerna. Så sjukt gött att efter man kört en riktigt bra refräng två gånger tänka "nä, nu gör vi en annan refräng" till den tredje. Och det är inte som att det bara är ett eller två instrument som ändrar nått ackord eller nån annan liten variation, de ändrar så mycket att dem måste ändra i sången också. Hur ofta gör man det? Och efter detta är det motorväg med sjukt mycket ös fram till slutet på låten. Hela låten är en kampsång. Kämpa mot vardagen, kämpa mot de som vill göra dig illa, kämpa mot systemet och bara dra. Fly från alla system och frigör dig från allt som håller fast dig. En hårdrockstext som hämtad direkt från hårdrockens storhetstid. Det finns många musikjournalister som anser att Foo Fighters är det sista äkta hårdrocksbandet, och oavsett om man håller med eller inte så är det tydligt att det är såna här låtar som gör att de kan hålla den positionen.
#60
1985 - Haken (Affinity - 2016)
Temat för låtarna på Hakens Affinity-platta är teknikens och människans utveckling tillsammans. Just 1985 handlar om huvudpersonens osäkerhet kring meningen med hans existens. Han liknar sin existens vid en förprogrammerad maskins, är det egentligen ha som väljer sin väg eller är hans motivationer programmerade i honom, vilket jag tycker är ett coolt koncept. Att låten heter 1985 beror troligtvis på att många av delarna har en stark 80-talskänsla både i instrumentens sound och låtens uppbyggnad (bandet har aldrig förklarat det så det är en ren gissning). Redan i introt finns en viss retro 80-tals feel och som ni som känner mig vet så har jag en guilty pleasure i lökig 80-talsmusik. I introt vid 1:00, eller i solot vid 5:45 når låten maximal 80-vibe och det känns som man lyssnar på musiken till ett träningsmontage från en Rocky-film. Refrängen och mellanspelet därefter är dem delarna som låter mest som Haken. De lyckas kombinera sin egen stil med 80-talshyllningen på ett bra sätt, utan att låten känns plastig eller att retrokänslan känns påtvingad. Jag tror att 80-talskänslan är där för att man ska relatera till 80-talets popkultur, som var väldigt elektronisk och syntig, vilket passar till albumets tema. Det gör det till en cool touch snarare än en gimmick vilket det kunde varit en risk att det blivit. Riffet i mellanspelet efter refrängerna (bl.a 2:37) är förövrigt det coolaste riffet Haken har gjort enligt mig. Hela låten är fylld av små detaljer som höjer låten till den höga nivån den har, och som gör att man efter flera gångers lyssningar fortfarande upptäcker nya grejer i mixen. Sånt uppskattar jag och jag tycker att det är smart låtskrivande.
#59
Känner du som jag - Riddarna (Riddarna - 2011)
Riddarna har alltid haft ett unikt sätt att skriva musik på. "Känner du som jag" är ett bra exempel på detta. Basgången de spelar i refrängen är egentligen mest en enda stor slide och gitarriffet i versen är egentligen bara fallande toner spelat var för sig så fort gitarristen hinner med. Sånt, tillsammans med ett totalt ointresse för en logisk låtstruktur gör att man aldrig vet vad man kan förvänta sig när men lyssna på en Riddarna-låt. På ytan är här mycket som påminner om punken och det är det som fångar in mig. Det är massor med energi i låten och mycket av spelandet är utfört med precision. Det är inte våldsamt för våldsamhetens skull som det ibland kan bli inom punken, utan det finns ett syfte med allt. Låten varierar snyggt mellan hög och låg dynamik, men också mellan driv och icke-driv. Genom att växla känsla mellan versen och refrängen får man en känsla av att det inte bara är dynamiken som sänks mellan de olika delarna utan också tempot. Det är en snygg effekt som såklart gör de mer driviga delarna mycket mer drivande. Sången är också bidragande till dynamikskillnaden. I verserna pratsjungs det, och det finns en väldigt deppig känsla. Och du-du-du stämman som finns i introt och i bakgrunden genom hela låten är en sångstämma som normalt sätt brukar vara en glad stämma, det vänder de upp-och-ner på totalt genom att sjunga den extra deppigt och uppgivet. Edward sjunger om hur han har fått nog med allt. Han är väldigt ospecifik vad han är trött på, men nu får det vara nog och han vill att du ska hänga med och känna som honom. Det lyckas han med genom en fantastisk inlevelse och genom att bryta mot en massa regler kring hur man tar hand om sin sångröst. Han ger verkligen allt för att få fram rätt energi och och det märks tydligt i refrängerna, mest specifikt i slutet av den sista (2:29) där han helt flippar ut och egentligen bara vrålar rakt ut. Magiskt, speciellt om man upplever det live. Detta var förresten allra första låten jag någonsin hörde med dem, live på siestafestivalen 2011, och jag har älskat dem ända sen dess.
#58
Sky Blue - Devin Townsend Project (Z² - 2014)
Titelspåret från Devin Townsend Projects bästa platta är den känslomässiga höjdpunkten för mig på albumet. Det är alltid svårt, i alla fall för mig, att förklara med ord när jag gillar en låt mest för att jag gillar känslorna jag får av den. Versen, som börjar omedelbart, har ett fint och stilla lugn som jag blir starkt påverkad av. Vet inte vad exakt, men kanske ni också känner något och kan hjälpa mig att uttrycka det. Halvvägs genom versen ligger det en akustisk gitarr i bakgrunden som jag också gillar mycket. Den är inget flashigt eller svårt, det är bara väldigt snyggt. Hela låten är annars väldigt digital med många små effekter som dyker upp här och var, och det kan vara väldigt givande att lyssna på bakgrunden istället för på sången för att lättare kunna upptäcka dem små detaljerna. Trots att det är väldigt tungt distade gitarrer i refrängen, finns ändå den lugna känslan kvar i bakgrunden. Det är riktigt snyggt och jag har svårt att komma på en annan låtskrivare som är så duktig på att förmedla så mycket känslor som Devin Townsend är, speciellt med till synes så små medel. I refrängen börjar Anneke van Giersbergen vara med och sjunga och därefter dyker hon upp lite grand som de digitala effekterna gjort hittills. Jag har hyllat henne enormt redan, och kommer göra det fler gånger, så jag nöjer mig med att säga att shit vad hon höjer nivån på alla låtarna på plattan. Jag vet inte om det bara är sättet hon sjunger på eller om det är sättet som Devin använder henne i sina låtar men hennes insatser gör en enorm impact på alla låtar på skivan, och även här. Till exempel så är det hon som sjunger under låtens höjdpunkt (sticket vid 2:18) och jag tror inte det skulle bli samma sak om det var Devin som sjöng där. Samma sak som gör hela låten så bra gäller i sticket också: Det är inget flashigt, bara grymt välgjort rakt igenom. Låten slutar med en refräng som är ännu tyngre än de tidigare och därefter kommer en liten lugn avrundning, där Annike får avsluta.
#57
Lingus - Snarky Puppy (We Like It Here - 2014)
Rollen som listans svarta får går troligtvis till Snarky Puppys "Lingus". Bandet spelar instrumentell jazz-fusion/funk och det är en stor dos improvisation involverad i det dem gör. De har också den stora styrkan att ha världens gladaste frontman i Michael League. När jag såg dem live förra året var hans leende från öra till öra hela timmen de lirade, helt underbart! Låtens början är jäkligt chill och har ett nice gung. Vid 2:27 växlar de upp tempot och det blir tydligt fort att det är några riktigt skickliga musiker som spelar i gruppen. Trots att det är ungefär samma känsla i huvudmelodin, som trumpeten spelar, gör de övriga instrumentalisterna att låten får betydligt mer ös och driv. Här får också blåsinstrumenten chansen att glänsa genom att de växlar mellan varandra att spela små korta solon och låten bygger dynamiskt hela tiden. Dem gör dock en luring genom att låten får bygga mot ett crescendo som aldrig kommer. Istället växlar låten känsla en gång till och startar om helt vid 4:16. Ett modigt grepp som funkar för mig. Keyboardisten får här ett långt solo där han växlar mellan olika sounds och stilar flera gånger, medan resten trummorna långsamt bygger dynamiskt i bakgrunden. Trummisen är verkligen briljant och det han gör i bakgrunden under andra delen av keyboardsolot (5:36-8:11) är straight up magiskt. Jag älskar att lyssna på bra trummisar och Larnell Lewis är verkligen en bra trummis. Det är verkligen bara han och keyboardisten som ser till att allt leds fram till låtens riktiga crescendo vid 8:14. Just eftersom man har laddat för den här explositionen så länge så blir det ännu maffigare på nått sätt. Härifrån och till låtens outro är definitivt låtens bästa del. Det är som att man har spänt en fjäder mer och mer under åtta minuter och plötsligt bara flyger den iväg i världens fetaste båge. Det är ös, det är spelglädje och det är en total instrumentell fest för alla som vill vara med.
#56
Pressure - Muse (Simulation Theory - 2018)
Pressure är Muse när de är i sin absoluta toppform. Dem har med allt som är typiskt Muse i sin allra bästa form. Det är en högintensiv låt full med riktigt sköna riff och klockrena melodier. Låten börjar direkt med huvudriffet, som spelas av en trombon (av alla instrument) och en gitarr som låter lite som att någon sjunger igenom den med en vocoder (vilket är klassiskt Muse). Bellamy sjunger på sitt typiskt intensiva sätt där han verkligen uttalar alla orden hårt och andas både in och ut väldigt tungt. Det låter som att han är lite galen vilket jag alltid gillat med hans sätt att sjunga på. Det blir en extra nivå av intensitet i låten tack vare det. I bryggan kommer det ett helt nytt riff som är betydligt tyngre och mer ösigare. "Pressure building" väser Bellamy fram, och det är precis det som händer; låten bygger mot refrängen. Refrängen har en stark melodi och en stor "sjunga med på arenan"-potential, som många av Muses låtar har. Det är nästan lite ironiskt att låten är så klassiskt Muse, eftersom den handlar om pressen som som bandet känt under hela decenniet från fansen. Många som älskade Muse under 00-talet ogillade att bandet förnyade sig och ville att bandet skulle låta som de alltid gjort. Låten blir lite som ett öppet brev till dem fansen som högljutt visat sitt missnöje och jag gillar det. Det finns många väldigt talande textrader men jag uppskattar "Don't stop me, Don't choke me, I need you out of my head" från första refrängen. Det är väldigt öppna rader om hur kritiken påverkat bandet och jag gillar att de vågar säga som det är och vara sårbara på det sättet. Det gör bara att jag gillar låten ännu mer. Och det ihop med låtens energi, superbra riff och melodier gör det till den bästa låten Muse släppt den här sidan 2010.
#55
Egoist - kent (Egoist - 2016)
Kents bästa låt senaste decenniet släpptes inte ens på någon platta utan bara som singel. Låten kom ungefär samtidigt som kent annonserat att det var dags att sluta, och de slutar definitivt på topp. Egoist har den blandningen mellan melankoli och hoppfullhet som bara kent klarar av att uppnå. Det är kliniskt och stabilt på det sättet som gjort kent till ett av sveriges bästa popband och en stor influens på mig musikaliskt. Refrängen känns nästan glad (vilket känns orimligt när det är kent, jag vet) med en catchig melodi och en go lite U2-ig gitarr som svarar sångmelodin. Hela låten är en kampsång, men för väldigt många olika kamper. Texten är både politisk, nostalgisk och drömmande om framtiden och det finns många bottnar. För mig bygger låtens handling på citatet "Jag håller inte med om din åsikt, men jag är redo att dö för att du ska få ha den." Jocke Berg såg framför sig ett land som blev mer och mer grupperat och där grupper ställs mot grupper. En sorts "är ni inte med oss är ni mot oss"-mentalitet som han såg som problematisk. Jag vet inte om jag tolkat texten rätt, men jag är en stor förespråkare för att bra konst tolkas olika hos varje lyssnare och detta är vad jag tar med mig av texten. Hela låten är mångbottnad, inte bara texten. Inga av instrumenten tar överhanden eller kräver mest fokus. Istället är det en gemensam insats där alla instrumenten smälter samman och bildar en perfekt helhet. En mullrande basgång, en gitarrstämma som accentuerar på de bästa ställena och trummor som gör precis det som trummorna ska, hålla en stabil rytmisk grund. kents storhet har alltid legat i just detta. Det är låtskrivandet och helheten som håller en hög nivå inte varje enskilt insats. Detta stämmer hos många band jag gillar, men av dem är det inget som gör det så bra som kent gör.
#54
Sommarfågel - Wintergatan (Wintergatan - 2013)
Martin Molin från Wintergatan är troligtvis den unikaste musikern i Sverige eftersom han bygger så mycket av sina instrument själv. Några av er minns säkert Marbel Machine-videon på youtube (och för er som inte vet var jag pratar om så in på youtube genast, ni kommer inte att ångra er!) Wintergatan skriver alltid fantastiskt fina melodier i sina låtar och instrumenteringen och sounden de använder är alltid perfekta. Direkt får vi uppleva båda dem grejerna när vibrafonen tar ton i introt. Långt i bakgrunden gömmer sig en bas som långsamt växer och tillslut exploderar fram i förgrunden, vilket låter riktigt coolt. Därifrån växer låten successivt genom att mer bas och mer slagverk läggs till och ökar dynamiken. Lika delar elektroniska och akustiska instrument blandar sig genom hela låten, vilket lite är Wintergatans signum. Dragspelet som dyker upp vid 1:21 är ett bra exempel på den blandningen. Det smälter in så perfekt i helheten att man nästan glömmer bort hur ovanligt dragspel är i elektronisk musik. Därefter varierar dragspelet och vibrafonen mellan att antingen dubba varandras metoder eller att spela helt olika melodier som låter snyggt tillsammans. Det är lite som att de olika melodiinstrumenten leker med och utmanar varandra fram och tillbaka. Det låter riktigt snyggt och det är inte det lättaste att skriva två melodistämmor som smälter ihop så snyggt som dessa gör. Wintergatan gör verkligen så att det svåra låter enkelt, och det är tecken på riktigt bra musiker och låtskrivare.
#53
Madness - Muse (2nd Law - 2012)
2nd law-plattan var inte exakt vad Muse-fansen hade hoppats på när den kom ut. Alldeles för mycket dubstep och elektronik enligt många. Muse själva sökte efter nya sounds och nya sätt att uttrycka sig själva på, och jag uppskattar verkligen det. Detta märks tydligt i Madness, skivans utan tvekan bästa låt (bland många andra bra låtar). Låten börjar med en sång med tunga effekter på och en myllrande synthbas. Ett coolt sätt att använda elektroniska effekter och att starta låten på. Introts "m-m-m-m-m-m-m-m-mad-mad-mad" dyker upp flera gånger under verserna på ett snyggt sätt. Leadsången är väldigt försiktig och det är egentligen det enda i låten som inte är tungt med elektroniska effekter. Kontrasten mellan den väldigt elektroniska musiken och den nästan helt effektlösa leadsången är snygg och gör att sången står ut från resten. Genom hela låten fylls det på med fler och fler lager, men det gör det på ett sånt sätt att det knappt märks. Det är inte musiken som är i fokus, utan det viktiga är sången. Kördelarna i bakgrunden av verserna, speciellt i andra versen, är magiska. Dem får chansen att verkligen lysa när det musikaliska håller sig på ett minimum. Ett bra exempel är 1:57, där är en riktigt nice kördel som jag bara älskar. Det är en liten grej, men den gör så grymt mycket. Det är inte förrän vid 3:00 som instrumenten verkligen exploderar dynamiskt och tillåts ta över lite grand. Den växlingen gör att slutet av låten blir grymt mäktigt med egentligen små medel. Efter den punkten växer låten konstant till precis i slutet, när den väldigt plötsligt stannar av och vi återgår till introts tunnhet igen. Låten handlar om ett förhållande mellan låtens sångare Matt Bellamy och hans ex som tagit slut. Han minns alla problem som de haft genom förhållandet och hur galna de verkar i efterhand som kämpade för något som så tydligt var dömt från början. Om jag ska vara ärlig så är Muse så överväldigande bra musikaliskt att jag ofta glömmer bort vilka bra texter de har i sina låtar. Det är synd att det är så många som avvisade det här albumet, för den här låten är verkligen en höjdpunkt i Muses karriär.
#52
Yours Is an Empty Hope - Nightwish (Endless Forms Most Beautiful - 2015)
Öppningen på Yours Is an Empty Hope gör det tydligt varför symfonimetal kallas för just det. Det låter verkligen som att det skulle kunna vara filmmusik från en riktig storfilm. Det gör sjukt mycket för låten att det är en riktig symfoniorkester som spelar och att instrumenten inte är datorgjorda. Snabbt lägger Nightwish dock i en extra växel och elgitarren kör på med ett klassiskt metalriff. Jag gillar sättet som elgitarren och orkestern fyller i varandras mellanrum och förstärker varandra i introt. Trots den höga dynamiken i introt blir versen ännu ett steg upp dynamiskt och tempomässigt. I refrängen väljer dem att gå ner i ett halvtempo och då blir soundet grymt tungt och underbart. Jag verkligen älskar ilskan som gömmer sig bakom textraden "Yours is an empty hope" och den blir ännu fetare av att refrängen i övrigt är så tung och ondskefull i soundet. Låten är en allmän hatförklaring till alla som anser sig vara och veta bäst på ett väldigt narcissistiskt sätt. Framförallt då översittare och troll på nätet som jag (och ironiskt sätt andra på nätet) tolkar det. Det är egentligen inte förrän vid 3:13 som låten slår av lite på den höga dynamiken och övergår i en lite mer lågmäld del med en svävande sång och körstämma som är jäkligt stämningsfull och mystisk. Genom hela den delen bygger instrumenten mot ett gigantiskt crescendo som exploderar vid 4:05. Här är låten som absolut hårdast och sångerskan Floor lyckas riktigt bra att låta enormt ondskefull på ett sätt jag älskar. Det jag gillar mest med låten är att de lyckas göra en låt som är arg rakt igenom, utan att låten är särskilt våldsam eller galen. Det är annars enkla grepp som andra metalband använder när de vill ha ett ondskefullt sound. Här är det argt och ondskefullt samtidigt som det är välspelat, välskrivet och väl utfört och det är det är det som gör att den här låten är en av de bästa de gjort.
#51
Caravan - Rush (Clockwork Angles - 2012)
Rush har varit det viktigaste bandet i mitt liv. Utan tvekan mitt favoritband och det smärtar mig att sätta den här låten på den undre halvan av listan. Det är en briljant låt, från en skiva som är minst lika briljant. Låten bygger snyggt fram till introt med en lågmäld svävande gitarr och mystiska ljudeffekter. Men när låten väl kör igång på riktigt finns inte skuggan av något svävande. Det är precist, tydligt och tungt. Riffen, både i versen och i bryggan är snygga med mycket sväng. Markeringarna som de gör i bryggan är intressanta och visar prov på att Rushs progressiva dragningar inte har försvunnit även om låtstrukturerna har blivit simplare. Bryggan gör också kontrasten till refrängen ännu större. I refrängen går dem ner på halvtempo och gitarren spelar ett plockmönster med mycket reverb. Jag gillar att de lyckas göra en refräng som är mindre tung och mindre intensiv jämfört med resten av låten men att den ändå sticker ut och är minnesvärd. "In a world where i feel so small I can't stop thinking big" sjunger Geddy och det är det låten handlar om. En ung mans längtan efter något större, efter det stora äventyret. Jag gör ingen större utläggning om handlingen nu, för då har jag inget att skriva om på albumlistan sen. (Självklart är dem med på den listan också, vad trodde ni?) Efter andra refrängen tar Rush med oss på en resa genom många riff under ett långt mellanspel. Först något ganska funkigt och svängigt. Både baslinje och trumspelet är magiska i den här första delen, här får dem verkligen chansen att sticka ut och visa vad de kan göra med sina instrument. I andra delen av mellanspelet går de ner i ett tungt halvtempo som bygger upp intensiteten som kommer i sista delen av mellanspelet. Den delen är mer en hårdare repris av den första delen av mellanspelet, vilket är coolt. Sen kommer ett gitarrsolo över bryggans riff innan vi landar i refrängen. Efter den långa instrumentala utläggning vi precis fått vara med om blir kontrasten till refrängen ännu större än vad den varit förut. Det känns typ som om man stressat sig igenom rusningstrafik för att äntligen komma ut på en öppen landsväg igen. Känslan är mäktig och underbar, precis som hela låten är.
#50
Pareidolia - Haken (The Mountain - 2013)
Pareidolia öppnar med låtens huvudriff, en snygg slinga i en femtakt som ändå inte känns som att den går i femtakt Jag tycker att man har lyckats med att skriva en låt i en udda taktart om det inte blir överdrivet tydligt att det är det låten går i. Det finns fortfarande ett snyggt flow och groove i låten istället för att det känns "hackigt" som det annars kan göra om låten går i en udda taktart. Första versen sätter en lite indisk ton på låten, med trummor och en melodi som låter inspirerad av musik från den regionen. Blandningen av den här lite folkmusikiga känslan och låtens metalsound gör en riktigt snygg helhet som gör låtens sound lite unikt. I första halvan av låten blir den vildare och hårdare desto längre den pågår. Det tajta mellanspelet vid 3:43 är låten i sin vildaste form. En fantastiskt snygg del där hela bandet är sjukt samspelta och helheten blir riktigt cool. Därefter tar de i och låten blir hård och dramatisk, med tungt gitarrspel och dramatiska körer. Därefter sänker de snabbt dynamiken på ett snyggt sätt. Då blir låten svävande och mjuk och olika sångstämmor byter av varandra. Det blir en paus från det hårda och vilda vi precis upplevt, om än en kortvarig sådan. Låten börjar snart bygga dynamiskt igen, ett byggande som pågår under en minut där Instrumenten spelar successivt hårdare och mer intensivt för att till slut explodera i låtens sista refräng. Den blir nu ännu mäktigare än tidigare tack vare den här uppbyggnaden. Sångaren Ross Jennings sjungen unikt i vanliga fall, men i den här låten har han valt en sångstil som jag tycker passar väldigt snyggt till låtens lite udda feel. Hans val av sångstil gör att låten lyfter för mig. Haken är enormt underskattade enligt mig och borde vara mycket mer kända. Den här låten tycker jag är en tydligt anledning varför.
#49
Acid Rain - Riverside (Wasteland - 2018)
Polska Riversides senaste release är definitivt deras bästa, trots deras höga nivå rent allmänt. Låtarna på skivan handlar om att hantera förlust och tragedi på olika sätt och så även Acid rain. Låten börjar med ett riktigt tungt gitarriff och direkt från början en rejäl dos domedagskänsla. Mariusz Dudas sång är dyster och lågmäld. Huvudtemat är förlust och sorgen som Duda förmedlar är omöjligt att undvika. Jag plockar upp på den enormt och blir verkligen påverkad. Lyssna på mellanspelet mellan 1:33-1:53 för ett klockrent exempel på hur man skriver en mörk och dyster gitarrslinga. Jag gillar också hur slutet på det mellanspelet inte timeas med början på andra versen. Man blir liksom inte av med den tunga feelingen bara för att det är dags för sången att återupptas, istället dröjer den sig kvar och äter upp början på nästa vers. Grymt snyggt! Halvvägs igenom låten (vid 2:52) avslutas första delen av låten och den andra delen börjar. En simpel gitarrslinga på två toner ligger i bakgrunden tillsammans med svepande gitarrljud och en sångstämma som ekar långt i bakgrunden. Uppbyggnaden som händer igenom resten av låten är magisk. Olika instrument adderas hela tiden, trummor, orgel och en mullrig basstämma. Gitarren spelas som en siren i bakgrunden och istället för sång pratas texten fram, vilket gör det ännu mer dramatiskt. Låten växer dynamiskt mer och mer och jag får bokstavligt talat gåshud varje gång jag hör den här delen. Speciellt när ooo-stämman dyker upp halvvägs igenom. Det känns som att låten bygger mot ett klimax men istället slutar alla instrumenten plötsligt att spela. Kvar blir orgeln, med visst stöd av gitarr. Låten liksom bara försvinner på ett väldigt odramatiskt sätt, vilket får låtens slut att kännas extra dystert. Om man gillar att överanalysera (vilket ni vid det här laget räknat ut att jag gör) så kan man se det som att instrumenten försvinner på samma plötsligt odramatiska sätt som människor i ens liv också kan försvinna.
#48
From The Darkness - Spock's Beard (X - 2010)
Nu blir det ännu en lång episk låt med många delar och partier. Spock's Beard skriver mycket ambitiös musik och From The Darkness är inget undantag. Låten innehåller fyra väldigt olika partier som bildar en gemensam historia om en person som kämpar mot sina problem och slutligen besegrar dem och utvecklas genom detta. Första delen är en klassisk hårdrocksdel, med högt tempo och hög dynamik. Riffet som är genomgående i den här delen är riktigt coolt och tungt. I första delen får nästan alla musiker i bandet chansen att lysa igenom och visa vad de går för. Gitarristen, keyboardisten och till och med trummisen får varsitt solo som är nice på sitt sätt allihopa. (Speciellt trumsolot, men jag är lite jävig där). Det finns förresten några riktigt coola trum-partier som jag älskar att lufttrumma till när jag lyssnar på den här delen av låten. Första delen är sprängfylld med snygga detaljer och bra musik och bandet hinner med massor på mindre än fyra och en halv minut. Vid 4:20 växlar låten väldigt plötsligt tempo och känsla när låtens andra del inleds. Detta är en mycket lugnare del, helt i kontrast till första delens hårdhet. Det är framförallt sången som utmärker sig här och är väldigt fin och mysig. Musiken är väldigt tight spelat och det är en känsla av less is more. Här får basisten óckså spela solo och det är ett chill solo helt passande till den här delens känsla. Delen avslutas med ett fint pianoparti som går in i en väldigt dramatisk pianoslinga vid 9:23. Jag älskar verkligen den pianoslingan, lätt fetaste enskilda delen av låten och tredje delen är definitivt låtens bästa del. Jag kan lyssna på den hur många gånger som helst utan att tröttna. Efter några rundor piano ansluter resten av bandet och låtens tempo och intensitet blir ännu större än i låtens första del. Trumspelet här är magiskt och bas- och gitarrpartierna kompletterar varandra perfekt. Här är låten som mest drivande och teknisk och även den här delen är sprängfyllt med snygga detaljer. Tredje delen avslutas vid 12:37 med en variant på pianoslingan som inledde den, ett perfekt sätt att avsluta delen på. Låtens sista del är till en början mjuk, men dynamiken byggs upp mot slutet och låten blir lite tyngre avslutningsvis. Fjärde delen och knyter ihop säcken snyggt på en låt som är så lång och det blir ett nice avslut. Tack vare att låten är uppdelad i de här fyra väldigt olika delarna blir låten aldrig långdragen trots att den är strax över sjutton minuter lång. Det händer så många olika och nya saker hela tiden att man glömmer bort hur lång låten faktiskt är och när den är slut känns det ändå som att man vill ha ännu mer.
#47
Vi ska ut - Riddarna (Riddarna - 2011)
Riddarna har vid ett tillfälle beskrivit "Vi ska ut" som deras sjukaste låt och vid ett annat sagt att de inte längre vet hur man spelar den. Om inte det får dig att tänka att det här måste vara sjukt bra då är det knappt lönt att du läser vidare. Låten börjar med ett gitarriff där det är typ omöjligt att urskilja vad fan det egentligen är de spelar. Det är ett enda stort kluster och en ganska påfrestande ljudbild. Underbart utflippat och galet. Versen inleds med hyfsat dissonant och skrikig sång endast uppbackad av en ganska tunn basgång. Kontrasten mot introt är kanon. Men halvvägs igenom versen kommer gitarren tillbaka med samma riff som i introt och låten återgår till att ligga perfekt på gränsen mellan geni och galenskap. Basen spelar förresten nästan aldrig samma basgång i mer än en del av låten, något som är grymt svårt att upptäcka bakom gitarrens kaosande. Låtens brygga är där det underbara kaoset blir som mest påtagligt. Både basen och gitarren spelar slides på olika sätt och mellan olika toner samtidigt. Det blir så mycket ljud att allt smälter tillsammans och bara blir en enda dissonant matta. Jag älskar det. Den galna bryggan innebär också att när man kommer fram till refrängen så känns den plötsligt väldigt snäll och poppig. Man har liksom kämpat sig genom ett påfrestande ljudkluster och plötsligt bara lossnar allt. Refrängen har lite otippat en skön discokänsla. Jag gillar förresten att låten är väldigt glad trots den skrikiga sången och det galna spelandet. "Vi ska ut" är den perfekta låten för att peppa igång sig med när man behöver fylla kroppen med all adrenalin man har och jag blir sjukt glad och taggad oavsett hur jag mått innan jag lyssnat på den.
#46
From the Flame - Leprous (Malina - 2017)
Leprous blir bättre och bättre för varje skiva de släpper. Hade jag bara hunnit lyssna på deras senaste innan jag gjorde listan skulle de ha med betydligt fler låtar med dem på listan. Jag kanske gör en liten lista med låtar jag önskar jag haft med nån gång i framtiden. From the flame är en sjukt tung och dramatisk låt om att kämpa och misslyckas. Att skämmas över det misslyckandet och vilja försvinna på grund av det. Låten lyckas verkligen med att förmedla samma känslor som huvudpersonen känner. Jag gillar när låtskrivare lyckas matcha musikens känsla med textens. Det första man möts av är en mystisk syntslinga, tätt följd av Einar Solbergs fantastiska falsett. Få sångare inom metal löser att sjunga ljust så snyggt. För att inte tala om hur sjukt känslomässigt och luftigt han sjunger. Låten exploderar direkt resten av instrumenten ansluter efter halva refrängen. Det är tungt och mäktigt redan från början. Efter det bjuds vi på en lite kvickare, lugnare och betydligt svängigare vers. Det är framförallt sången som får ta plats vilket är ovanligt i metal. Solberg är brilliant låten igenom, oavsett om han sjunger luftigt och svagt eller om han tar i och blir mer aggressiv. Låten växlar egentligen bara mellan vers och refräng, med variationen om det är sång med eller inte. Det som gör att det inte blir tråkigt att låten bara växlar mellan två olika delar är de stora kontrasterna mellan versen och refrängen. Jag älskar verkligen refrängen. Sångmelodin och den tunga musiken matchar varandra perfekt och det är bara så underbart tungt och dramatiskt. Låtens bästa del är dock övergången mellan vers och refräng (2:40-2:55). Lyssna på trummorna! Och sen breaket som finish. Magiskt!
#45
The First Rebreather - Big Big Train (English Electric Part 1 - 2012)
De flesta av Big Big Trains låtar utspelar sig under 1800-talet och The First Rebreather är inget undantag. Låten handlar om en stor olycka vid byggandet av en järnvägstunnel i England. Vid grävandet av tunneln råkar arbetarna gräva upp bottnen av en flod och vattnet forsar in i tunneln. För att kunna lösa problemet och rädda tunneln anställer företaget en ingenjör som har uppfunnit vad som kan beskrivas som världens första dykartuber, en apparat som låter dig ta med dig luft under vatten. I låten för vi följa Alexander Lambert som blir den första mannen att använda apparaten. Texten och handlingen är en stor del av vad som gör den här låten så bra för mig. Speciellt i kombination med att musiken lika mycket beskriver vad som händer som texten gör. Det finns ett skönt gung verserna och en äventyrlig känsla i bryggorna. Refrängen är väldigt snyggt pampig. David Longdon har ett sätt att sjunga på som är perfekt för låtar där det är viktigt att texten går igenom. Det är lika mycket berättarröst som sångröst. Låten har en snygg blandning mellan rock och folkmusik som är typisk för all Big Big Trains musik. Tvärflöjtssolot vid 2:46 är ett bra exempel på det. Vid samma tid börjar låtens andra del. Här är det den faktiska dykningen som vi följer. Låten får en lite annorlunda känsla här och det är mycket instrument som spelar på ett sätt som ska påminna om vatten. Jag gillar när musiken och texten möts på det här sättet och jag tycker att de lyckas med det väldigt bra. (Lyssna på synthen bakom tvärflöjtssolot och se om du håller med mig att det finns något vattenlikt över den) Hela mittendelen är väldigt dramatisk precis som man kan tänka sig att Lamberts resa genom de mörka vattnen i tunneln var. Vid 6:00 börjar slutet av låten, en nästan helt instrumentell del. "Here he comes" sjunger Longdon precis i början och Lambert är uppe ur den vattenfyllda tunneln igen. Musiken blir precis som i början väldigt pampig, precis som man kan tänka sig att känslan var i just det ögonblicket där Lambert hade lyckats med sitt uppdrag. Låten har genomgående en väldigt mäktig känsla som skapas mycket tack vare den över 20 instrument stora orkestern som ackompanjerar bandet. Den är riktigt snyggt arrangerad och är vad som får den här låten att sticka ut och ge den en unik känsla.
#44
Earthshine - Haken (Affinity - 2016)
Det är mycket som är typiskt Haken i Earthrise. Tung metal med en hoppfull känsla, hög teknisk nivå och sång i toppklass. Låten börjar som om vi var påväg att bjudas på 80-tals rock från typ U2 eller nått, om än kort, innan metal-trummorna och -gitarrerna tar över. I första versen är allt så sjukt snyggt tajt och både sången och alla instrumenten fyller i varandras mellanrum på ett sätt som bildar en snygg helhet. I andra versen gör dem samma sak men flera nivåer mer avancerat och snyggare. Och (vid 1:40) när trummorna går över till ett enkelt men riktigt drivit disco-komp och Ross Jennings sjunger "How i dream to feel alive" då har jag svårt att inte få gåshud. Det är någonting magiskt med just det ögonblicket. Perfektion som jag inte riktigt kan förklara hur de uppnår. Refrängen är en mäktig del med en riktigt nice sångmelodi. Tung halvtempokänsla med ett nice plockmönster på gitarr och en snygg keyboardmelodi i bakgrunden. Därefter kommer ett mellanspel där alla instrumenten spelar exakt samma avancerade rytmer tight tillsammans. Detta i kontrast till versen där ju de spelade tajt ihop, men spelade olika saker. Ett nice sätt att använda samma teknik men på ett nytt sätt. För att bygga upp till låtens klimax, den avslutande refrängen, får pianot spela en variant av bryggan. Dynamiken bygger dock ganska fort upp till sin maxpunkt igen med fler instrument som ansluter och bygger på och leder oss in i refrängen. Efter det ännu en underbar refräng. Jag gillar verkligen hur trummorna spelar mer rakt och drivande i slutet av den sista refrängen istället för att spela halvtempo med resten av bandet. Det ger refrängen en ny dimension och en lite annorlunda känsla. Låten handlar om människans utveckling över långa perioder av tid. Hur människosläktet gradvis blir bättre och bättre, trots att vi ibland stöter på bakslag. Ibland tar vi två steg tillbaka för att sedan ta ett stort språng framåt, som texten i vers två inleds med att säga. Varje gång jag lyssnar på Earthrise blir den bättre och bättre och jag hade troligtvis lagt den här låten högre upp om jag gjort om listan idag. Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker så. Det är ingen otrolig musikalisk prestation, eller ett budskap som har en livspåverkande effekt på mig. Men det är något med låten jag verkligen älskar på ett väldigt känslomässigt vis. Det är liksom en låt som mitt hjärta älskar, mer än min hjärna, och jag njuter av varje sekund av den.
#43
Universal Flame - Devin Townsend Project (Z² - 2014)
Pang. Låten börjar med refräng och med att lägga intensiteten på 100% direkt, ingen tråkig uppbyggnad. Refrängen är en snygg mix mellan Annekes och Devins sång och musiken är väldigt snyggt tung. Den mest intressanta melodin under refrängen spelas av en gitarr i bakgrunden istället för att sångarna har den, vilket är ovanligt. Den förhöjer sångemelodin på ett bra sätt utan att ta över och har mycket med att refrängen är så bra som den är. En stor anledning till att låtarna på Z2 riktigt bra är hur Devin använder sig av en stor kontrast mellan hårt och mjukt. I Universal Flame är det tydligaste exemplet på det versen och refrängen. Där refrängen är snyggt skrikig och dist-tung, är versen avslappnad och sången lugn och tydlig. Trots denna stora kontrast känns det helt naturligt att växla så här och båda delarna gör varandra bättre. Verserna ger en paus från refrängens intensitet, vilket är välbehövt. Samtidigt behöver låten refrängens höga energi för att bli minnesvärd. Låten är jäkligt straigh forward och stannar aldrig upp utan det är gött driv i alla delarna. Som vanligt är Anneke sjukt bra använd i den här låten. Både genom hennes mjuka stämma som svarar Devins (för ovanlighetens skull ganska mjuka) stämma i byggan, och genom att hålla en tydlig melodi för att stötta upp Devins skrikiga sång i refrängen och bryggan. En väldigt solid låt som sammanfattar allt jag gillar med Devin Townsends musik.
#42
Debbie Downer - Courtney Barnett
(Sometimes I Sit and Think and Sometimes I Just Sit- 2015)
Courtney Barnett beskrivs ofta som både tragisk och komisk samtidigt. Debbie Downer är nog det tydligaste exemplet på just det. Låten börjar med en glad melodi och svängiga dur-ackord, samtidigt som Barnett ber oss säga ifrån när vi är uttråkade så att hon vet när hon borde lämna oss ifred. Hela låten handlar om hennes många olika osäkerheter och hur dem är en del av henne. Hennes olika neuroser och hennes allmänna oförmåga att tro på sig själv gör henne till den hon är. Hon är lika delar seriös och humoristisk och det är alltid svårt att avgöra när det är humor som bygger på vad hon verkligen känner, eller när hon bara gör narr av sig själv. Jag uppskattar verkligen hennes sätt att skriva texter på. Hon har ett sätt att uttrycka sig på som jag inte kan relatera till någon annan artist. Och sättet hon sjunger på, med en allmänt deppig, lite passiv och oengagerad stil, gör hennes texter ännu mer intressanta. Hon balanserar kontrasterna mellan komik och tragik, och mellan trams och allvar på ett sjukt bra sätt. Musikaliskt är det medryckande och tydligt. Inga krusiduller eller utsvävningar utan det är simpelt och rakt. Och det är bra eftersom det är texten som ska stå i centrum. Hade instrumenten tagit mer plats hade man troligtvis haft svårare att ta till sig texten. Nu blir musiken istället ett komplement till texten och förhöjer den humoristiska känslan i låten genom att vara positiv trots låtens mindre positiva budskap. Jag har svårt att låta bli att sjunga med och jag misstänker att ni som lyssnar på låten kommer att ha refrängen på huvudet länge. Det hade i alla fall jag första gången jag hörde den.
#41
Illuminate - Leprous (Malina - 2017)
Hur udda än introt på Illuminate kanske låter, så går låten i standard 4/4 och i shuffle (annars känd som dansbands-underdelningen. Där slutar alla liknelser med dansband och jag kommer aldrig mer skriva om den musikstilen igen.) Det är brilliant hur dem kan få något som på papper kanske inte är så komplicerat att låta väldigt komplicerat. Samarbetet mellan trummorna och basen är klockrent och är en stor del av introts och versernas okomplicerade komplexitet. Jag har berömt Einar Solbergs sång i Leprous flera gånger innan och det tänker jag göra en gång till. Han har en fantastisk förmåga att förmedla desperation och smärta i sin sång. Redan från hans första toner är jag gripen av sången, som får enormt mycket utrymme framför trummor, bas och gitarr under versen. Och trumfillet som markerar övergången mellan vers och refräng (1:05) är briljant i sin enkelhet. Refrängen är där sångens desperation når sin maxpunkt. Låten handlar om någon som kämpar emot och söker efter en väg ifrån sina problem. När mörkret närmar sig från alla sidor behöver man på något sätt lysa upp sin väg och det hjälper inte att vänta på att något ska rädda en. I andra versen bjuds vi på Solbergs fantastiska falsett och jag njuter lika mycket varje gång jag hör den. Trummorna gör enorm många underbara smågrejer och om jag skulle gå in på alla skulle detta bli en alldeles för lång text. Jag nöjer mig med att nämna high-haten som tillkommer i allra sista refrängen (3:15-3:25). Det är en väldigt komplicerad grej att spela, som ändrar känslan enormt, men samtidigt låter som en en pytteliten grej. Underbart! Illuminate är i helhet egentligen en väldigt lågmäld låt. Leprous är fantastiska på att vara tunga utan att vara hårda. När andra metalband blir hårdare och skrikigare för vart år (vilket inte är något fel det heller) väljer Leprous istället motsatta vägen. Och dem gör det bäst av alla band inom sin sub-genre. Illuminate är ett av de bästa exemplen på denna överlägsenhet.
#40
Withot Walls - IQ (Road of Bones - 2014)
IQs 19-minuters epos om en man som inte längre vet vem han är eller vad hans syfte är lyckas gripa mig från första till sista ton, trots sin långa speltid. Det är verkligen ingen lätt bedrift. Framförallt är det keyboardspelet och Peter Nicholls sång som har den stora förtjänsten i att låten är så bra som den är. Nicholls lyckas få ut så enormt mycket känslor i sin sång. Sorg, hoppfullhet och ilska växlas emellan med bravur och förmedlas med klarhet till oss som lyssnar. Keyboardet fyller (precis som på alla låtarna på albumet egentligen) så sjukt många roller. Bra melodier, nödvändiga mattor och mäktiga markeringar, alltid med det klockrena soundet för just det tillfället i låten. Jag ska dock inte förringa de andra instrumenten. Dem är självklart också en stor del av att låten är så bra som den är, även om dem är mer support än vad de är stjärnorna. Låten börjar egentligen med sin svagaste del, där trummorna tyvärr är elektroniska (ganska onödigt kan jag tycka) och det kanske tar lite för lång tid utan att något speciellt händer. Det finns några bra grejer med början. Till exempel är pianomelodin som växlar av sången fin, men annars är det vid 2:53 som låten kommer igång på riktigt. Peter Nicholls sång blir lite mer orolig och i bakgrunden hörs det obehagliga viskningar som tar över mer och mer. Elgitarren spelar ett kort solo som verkligen visar att nu ändras känslan från sorg till ilska. Hela vägen härifrån till och med andra refrängen bygger låten snyggt både dynamiskt och genom att bli argare. Bryggorna och refrängerna i den här delen är enormt snygga och det är ett genidrag att lägga ett keyboardsolo mitt i andra refrängen (5:57). Vid 10:15 börjar låtens bästa passage, där låten har som mest kraft och energi. Vi inleder med ett snyggt keyboardsolo, sedan sång, sedan ett ännu snyggare keyboardsolo (som sagt, mycket keyboard i den här låten). Efter detta solo kommer en grymt intensiv och dramatisk del (12:48). Låten blir argare och argare och mer och mer högljudd och avslutas i ett enormt crescendo. Ingen hade klandrat bandet om de avslutat låten så här, men de har mer att ge. Här kommer istället den stora finalen. Låten återgår till introt, nu med en synth och inte ett piano som spelar huvudmelodin och att resten av bandet är med. Huvudpersonen har hittat tillbaka till den trygghet som han hade inledningsvis, och musiken har gjort detsamma. Jag älskar verkligen när låtskrivare får texten och musiken att spegla varandra på det sättet. Snart har 19 minuter passerat, men det skulle lika bra kunna vara 5. Det är enormt bra låtskriveri att lyckas att skriva långa låtar som är intressanta hela vägen igenom. Många band försöker och misslyckas, men IQ visar här precis hur man gör.
#39
Shudder Before the Beautiful - Nightwish
(Endless Forms Most Beautiful - 2015)
Det är inte många metal-låtar som börjar med ett förord av en professor i evolution. Att Richard Dawkins öppnar låten med en kort passage från en av sina böcker om just evolution är inte så märkligt som man kan tro utan det passar bra ihop med låtens tema. Låten handlar om människans relation med vårt universum, och framförallt hur vår nyfikenhet får oss att söka all kunskap vi kan om det. Det är en hyllning till både vetenskapsmän och vanligt folk som gör allt de kan för att lära sig så mycket som möjligt om hur vår värld fungerar. Låtens text är full med poetiska beskrivningar av hur sökandet av kunskap går till, och vilka känslor som vi människor får av att hitta lösningar till denna magiska värld vi lever i. Det är lätt att en sån text blir lökig, men Tuomas Holopainen vet precis hur man kombinerar vetenskap och fantasy på ett snyggt och naturligt sätt. Men det är inte bara texten som är riktigt bra, musikaliskt finns det mycket som är väldigt bra. Att låta fiolerna spela huvudriffet i introt är ett genidrag, som ökar den dramatiska känslan som låten vill förmedla. Den hårda metal-gitarren dyker ganska snart in, men jag gillar att de håller på den till halvvägs igenom. Detta är första låten som Floor Jansen sjunger på med Nightwish, vilket verkligen inte märks. Hon känns helt naturlig i sammanhanget, och visar redan prov på sin bredd (även om bredden märks ännu mer i andra låtar på skivan). Oavsett om hon sjunger mjukt eller hårt är hennes insats helt perfekt. Refrängen är låtens bästa del. Melodin är snygg, riffen är mäktiga och de orkestrala delarna, framförallt då kören och trumpeterna, är klockrent arrangerande. Orkestern är förresten så bra arrangerad hela låten igenom att jag ibland glömmer bort att bland annat fioler, trumpeter, flöjter och klarinetter inte är vanliga instrument inom metalgenren. Orkestern bara passar så klockrent ihop med resten av musiken. Hela låten har en sjukt hög energi-output hela vägen igenom, även på de delarna där dynamiken går ner. Dubbelpedalen som ligger i bakgrunden i verserna ser till att låten har en stabil motor som hela tiden pumpar. Det korta tillfället där låten blir soft (4:37-5:02) lyckas grymt bra med att få sista refrängen att bli den mäktiga finish (pun intended) som Nightwish vill att det ska bli. Shudder Before the Beautiful är en perfekt öppningslåt från en skiva som är minst lika perfekt.
#38
Build Me Up, Break Me Down - Dream Theater
(A Dramatic Turn of Events - 2011)
Dream Theater är ett av mina favoritband, trots att det är första gången de dyker upp på listan nu. 10-talet har nog inte varit deras bästa årtionde musikaliskt helt enkelt. Build Me Up, Break Me Down är ett stort undantag till det dock. Från låtens coola intro, med spännande digitala effekter som snyggt övergår i låtens huvudriff, till den mäktiga sista refrängen är detta en riktigt bra låt. Dream Theater är bra på att få in en poppighet i progressiv metal, och refrängen i den här låten är ett bra exempel på det. Det är en melodi som är lätt att komma ihåg, med en ganska simpel ackordsgång, men ändå inom metalmusikens gränser. Låten handlar om relationen mellan kändisar och sina fans. Kändisskapet för med sig många svårigheter, speciellt när fans blir för besatta. Att allting man gör är övervakat av hundratusentals människor kan vara påfrestande, speciellt om man vet att det man gör överanalyseras eller misstolkas. Jag gillar öppenheten av texten. Det känns som att bandet behövde uttrycka lite av de här grejerna för att få bort lite frustrationer de själva känt om sitt eget kändisskap. Förutom att refrängen är riktigt bra sticker post-refrängen, som kan vara den tyngsta delen av låten, och solot ut som speciellt bra. I post-refrängen känns det som att James LaBrie skriker ut alla frustrationer han har och det går igenom till mig som en väldigt genuin del. Solot kanske inte är något speciellt (jag är ingen gitarrist så vad vet jag) men jag tycker att soundet är riktigt nice och tillsammans med känslan i resten av låten känns solot väldigt ondskefullt (i brist på ett bättre ord). Det är en mörk låt om baksidan av kändisskapet, och musiken förmedlar precis den känslan. En sjukt bra låt av ett band som jag önskar jag skulle skriva om oftare på den här listan.
#37
Atlas Novus - Scale the Summit (The Migration - 2013)
Jag lyssnade inte på instrumentell musik innan jag hörde Scale the Summit's Atlas Novus. I ärlighetens namn tyckte jag bara att omslaget såg coolt ut och detta råkade vara den mest spelade låten från skivan. Inte visste jag att jag skulle börja lyssna på en helt ny musikstil tack vare ett coolt omslag. Låten öppnar med ett intro som egentligen mer eller mindre är skalor upp och ner. Det spelar inte så stor roll för mig, jag tycker det är riktigt snyggt. Låtens huvudmelodi tycker jag ligger i basen mer än i gitarren, vilket egentligen är det som sålde bandet för mig. Det är så sjukt mycket liv i basen hela låten igenom, och kan inte minnas att jag hört instrumentell rock eller metal där det inte är gitarren som får all uppmärksamhet. Både trummorna och gitarren har sina moments absolut, men det är basen som är bossen i den här låten. Bara lyssna på partiet mellan 0:49 och 1:07 eller partiet mellan 3:23 och 4:08. Basen är så sjukt bra spelad och riktigt rolig att lyssna på. Den här låten visar verkligen vad basen kan göra i en låt om man bara låter den få utrymmet (jag tittar mot er gitarrister...). Låten består av flera olika delar med ganska stora dynamik-skiftningar vilket bidrar till att det blir en intressant låt även om det inte finns någon sångmelodi eller text att fastna vid. Övergångarna mellan delarna är riktigt smidiga. Ofta är det ett av instrumenten som blir ensamt kvar i slutet av en del och de övriga instrumenten kommer in med nya riff eller komp för att skapa en helt ny del. Jag gillar det sättet att göra övergångar på, och det är en metod som Scale the Summit gärna använder i sina andra låtar. Bygg på lite, skala av något annat, bygg på något tredje och skala bort det första. Alla instrumenten samverkar snyggt till att det alltid är något nytt som händer.
#36
From the Outside In - IQ (The Road of Bones - 2014)
Direkt från de första mörka orgel-tonerna till den samplade dialogen från Bela Lugosi som Dracula har IQ satt tonen i det som definitivt är den mörkaste låten från ett album som innehåller många låtar med mörka teman. Gitarriffet som inleder riffet är något av de tyngsta de har gjort, och Peter Nicholls är klockren redan från första tonerna han sjunger. Låten är aggressiv på ett väldigt dystert sätt och man känner på sången rakt igenom att det är en bruten mans historia vi får ta del av. Låten handlar om en mördare och hur han ser på sig själv och varför han är den han är, allt berättat ur mördarens perspektiv. Vet inte vad det säger om Nicholls att hans sånginsats känns så klockren för låtens handling, men det gör det. Han lyckas verkligen förmedla låtens handling med stor trovärdighet. Efter att mer eller mindre kört på max fram till 3:40 växlar låten plötsligt och blir ganska tyst dynamisk. Synthen spelar en slinga som känns väldigt mystisk, medan gitarren spelar en melodi som låter som att den ligger långt i fjärran. Sången är dyster och eftertänksam. Vid 5:09 börjar trummorna långsamt fadea in och det är egentligen den bästa delen av detta mellanspel. Trummorna bygger mer och mer, både i volym och i komplexitet och plötsligt är vi tillbaka där låten var i början dynamiskt. Låten går in i sin tredje fas, slutet. Nu pratar huvudpersonen direkt till sitt senaste offer, eller är det till sig själv? Texten i sluten kan riktas både till någon som precis dött, men också till någon som gett upp sitt liv genom att bli en mördare. Tvetydigheten gör både slutet och låten som helhet mer intressant. Det är en låt med många lager, och jag gillade den ännu mer efter att jag insåg det.
#35
Psycho - Muse (Drones - 2015)
Det första man möts av i Muses Psycho är ett sjukt tungt gitarriff som är lika delar klassiskt Muse och lika delar typ Rammstein. Det är rakt in i en hög energinivå som inte dem inte släpper på någonstans i hela låten. Låten handlar om processen när soldater blir tränade för att slåss i krig och är sjukt inspirerad av Stanley Kubricks "Full Metal Jacket". Flera gånger i låten är till och med filmens dialog samplad. Låtens tunga shuffle-känsla för verkligen tankarna till soldater som marscherar och passar perfekt till den mörka känslan som musiken förmedlar. Man får ett stort adrenalinpåslag av att lyssna på låten, precis som för soldaterna i Kubricks film får av officeren som tränar dem till att bli mördarmaskiner. Kopplingarna mellan musiken och texten är många och tydliga. Jag är ett stort fan av musik som förmedlar samma känslor som texten är tänkt att göra. Låtens höjdpunkt är definitivt refrängen. Det är högljutt, aggressivt, tungt och sprängfyllt av energi. Speciellt i refrängens andra del, där det redan väldigt snygga gitarr-riffet utvecklas en nivå och fortsätter vidare upp i skalan. Det är så enkelt men ändå så sjukt bra, en beskrivning som egentligen skulle kunna passa på låten som helhet.
#34
Everything's Falling - A.C.T (Circus Pandemonium - 2014)
Everything's Falling sätter scenen för albumet det ligger på. En cirkus där ingenting går till som det borde. Söndriga tält, djur som blir misshandlade och personalen blir utnyttjade. Direktören lyssnar inte på någon utan styr som en diktator över sin cirkus. Låten är sjukt energifylld, med högt tempo och hög dynamik. Trumkompet som ligger i början är fantastiskt. Thomas Lejon skulle kunnat nöjt sig med ett snabbt trumkomp, men istället utvecklar han idén och förskjuter slagen på virveltrumman på ett snyggt sätt. Markeringarna i övergången till andra bryggan (1:23-1:26) är grymt snygga och det är imponerande att han lyckas lägga in dem mitt i high-hatens 16-delskomp. Efter verser och bryggor som är väldigt snabba och intensiva så landar låten i refrängen, vilket gör att den sticker ut på ett snyggt sätt. Dynamiken är fortfarande hög, så att intensiteten ändå är kvar trots att hastigheten försvinner. När man tänker att man listat ut hur låten ska gå så smiter dem in med en helt ny del mitt i där trummorna ligger på off-beat, det delen (2:27-2:40) av låten är definitivt min favoritdel, i en låt där alla delar är magiska. Låten avslutas med refrängen som sen förlängs in i ett outro som blir tyngre och tyngre fram tills att låten tar slut. Det är ett snyggt sätt att sluta en sån här intensiv låt på, istället för att ge järnet med den höga intensiteten hela vägen. Istället dem introducerar ett nytt tema precis i slutet som de låter växa till sin fulla potential innan de slår av. Låten är full av små snygga detaljer hela vägen och jag hör ofta nya grejer när jag lyssnar på den, och sånt gillar jag.
#33
Höga Klackar - Mares (Höga Klackar - 2016)
Popen är tillbaka på listan. Mares är enligt mig den bästa svenska pop-gruppen under 10-talet. Jag gillar Fredrik Danfors på sång, som jag tycker har en unik stil och är bra på att förmedla känslor och handling i sin sång. I den här låten sången lika mycket prat som sång, vilket ger en väldigt jordnära känsla till en låt med att ganska jordnära budskap. Problem har vi alla och vissa väljer att gömmer sig eller fly från dem. Musikaliskt är det ett tydligt exempel på vad "less is more" innebär. En stark melodi underburen av en bra text och stabilt komp är egentligen allt som behövs för att skapa en bra låt. Huvudmelodin i introt är tydlig och fastnar lätt och jag gillar att den återkommer mellan sångfraserna i verserna. Låten har en ganska chill vibe, men ändå med viss energi i den. Den energin står framförallt trummorna och basen för. Jag gillar puk-kompet som Olof Wärend Rylander spelar på trummorna i delar av versen (exempelvis vid 1:55-2:03). Det känns inte som något som skulle passa i en sån här chill låt, men kontrasten den bidrar med är skön tycker jag. Bandet jobbar också mycket med markeringar och breaks som jag tycker bidrar med en lagom mycket action för att ge variation. Det är aldrig för mycket av något utan det är lagom, utfört i sin absoluta toppklass.
#32
Ratchet - Bloc Party (The Nextwave Sessions - 2013)
Den brittiska indie-rocken är definitivt underrepresenterad på den här listan om jag ska gå efter vad jag lyssnar på mest. Huvudriffet i Ratchet är ett av mina favoritriff genom tiderna. Rytmen är grymt snygg och att det tonalt går som en våglängd upp och ner tycker jag är riktigt coolt. Jag berömmer sällan gitarrister så här måste jag ge Russell Lissack credd för ett sjukt coolt gitarrsound. Bandet lutar sig ganska tungt på det här riffet igenom hela låten vilket jag tycker är helt logiskt med tanke på hur bra det är. Det är egentligen bara i verserna som gitarriffet håller sig borta, och då får basen uppmärksamhet. En snygg basgång som är det perfekta kompet till Kele Okerekes väldigt rytmiska sång, som får mycket utrymme inledningsvis. Jag gillar hans unika sångröst som är, precis som låten, lika delar rap och punk i en perfekt blandning och på ett sätt som jag tror att bara ett brittiskt band klarar av att göra. Melodin i refrängen är en perfekt "sjunga-med"-refräng och här sprutar det energi ut låten nått så enormt. Bästa delen i låten är dock sticket som börjar vid 2:05. Gitarren spelar samma rhythm som genom hela låten, men nu blir tonerna successivt högre och högre, vilket ger en perfekt byggande känsla till låten. Tillsammans med basen och trummorna bygger nu riffet mot låtens avslutning. Hela låten är sprängfylld av sjukt mycket energi som peppar mig enormt varje gång jag lyssnar på låten, och alltid gör mig på gott humör.
#31
The Seed - Aurora (A Different Kind Of Human, Part 2 - 2019)
Aurora har skapat en otroligt stark låt om miljöförstöringar med The Seed. Alla människor är som fröet, vi behöver vatten, solljus och luft för att överleva. Vi utvecklas genom mörkret och genom svårigheter för att växa så mycket som möjligt. Tyvärr finns det dom som förstör luften, vattnet och jorden för att tjäna pengar. Refrängen är mestadels frasen "You cannot eat money, oh no", en oerhört stark textrad att upprepa och som driver igenom poängen med låten otroligt bra. "When the last tree has fallen, and the rivers are poisoned. You cannot eat money, oh no". Klockrent. Aurora som vanligtvis sjunger väldigt harmoniskt och fint är här betydligt hårdare i sin framtoning. Detta är en kampsång mot alla som förstör för sin egen vinning och Aurora låter som att hon är redo att ta upp kampen. Musikaliskt pendlar låten mellan hög och svag dynamik väldigt snyggt. Verserna är mjuka, svävande och sorgsna, medan refrängerna är högljudda, mer aggressiva och tunga. Växlingen mellan dessa olika delar är väldigt bra genomförd. Där är det långa partier med uppbyggnad från dem svaga verserna som sen mynnar ut i en explosion när refrängen kommer. Speciellt uppbyggnaden till sista refrängen är magisk (3:00). Sticket precis innan är väldigt tyst och försiktigt och väldigt vackert. Vi har fågelsång, skogens ljud och en viskande röst som man knappt kan urskilja. Det känns som att man är i en magisk skog på något sätt. Men plötsligt kommer kommer det här tunga soundet mer och mer och bygger sig starkare och starkare tills det tillslut är full dynamik och dramatik. Borta är den lugna skogen, och plötsligt är maskinerna här och skövlar. Det är i alla fall dem vibbarna jag får av uppbyggnaden. Musiken speglar det som händer i låten och det är något som jag älskar när låtar gör.
#30
Nobody Really Cares If You Don't Go To The Party - Courtney Barnett (Sometimes I Sit And Think And Sometimes I Just Sit - 2015)
Varsågoda. En låt direkt från Australien proppfull med lika delar energi och ångest. Courtney Barnetts artist-persona som en deppig indiepunkare skiner igenom tydligt i den här låten. Barnett deppar över hur hon både vill vara hemma och ute genom hela refrängen, och i verserna berättar hon ännu mer om hur malplacerad hon känner sig i världen, speciellt i jämförelse med personen hon sjunger låten till. Låten är så proppfylld med textrader som jag älskar (och önskar att jag skrivit själv) att jag egentligen bara skulle kunna copy+paste hela texten här när jag ska välja mina favoritrader. Jag länkar till texten istället, här är den: https://www.azlyrics.com/lyrics/courtneybarnett/nobodyreallycaresifyoudontgototheparty.htm
Jag kan relatera till texten riktigt mycket, för i vissa fall känner jag mig precis som Courtney gör och ibland känner jag mig som personen hon sjunger till. Sättet som hon sjunger på är precis som alltid underbart rakt igenom. Hon har en underliggande humor i sitt sätt att sjunga på som hon döljer under flera nivåer av allvarlighet och ångestfylldhet. Jag kan aldrig få nog av hennes artist-personlighet. Musikaliskt är låten ett perfekt exempel på less is more. Nästan hela låten är bara två ackord som växlar mellan varandra, något som inte märks eftersom det händer så mycket runt omkring hela tiden. Alla instrumenten spelar med väldigt hög dynamik genom hela låten vilket skapar en punkig känsla som jag gillar. Detta är en låt som jag lyssnar på när jag behöver tagga till eller få mycket energi, vilket den aldrig misslyckas med.
#29
The Funniest Man Alive - A.C.T (Circus Pandemonium - 2014)
Höjdpunkten på A.C.Ts magiska album Circus Pandemonium är definitivt den här låten om cirkusens mest tragiska underhållare. Trots att han fortfarande är full sen natten innan är han troligtvis världens mest roligaste man. Vi får följa honom genom ännu ett klassiskt nummer, fullt med alkoholiserat vinglande, opassande kommentarer och skrämmande av barn. Låtens text svänger ganska fort mellan att beskriva honom som en galning eller som ett geni, vilket antagligen är så han tänker om sig själv också. Det är rakt igenom en väldigt tragikomisk historia, perfekt ackompanjerad av musiken. Den växlar väldigt mycket mellan att vara glad eller att vara mörk, precis som historien gör. Den väldigt teatraliska musiken ger mig starka ELO-vibbar, medan de lite mer tyngre delarna i låten är mer mot klassisk metal. På många ställen i låten backas main-sången upp av körer, som får det att låta lite som att man lyssnar på en historia som någon berättar, samtidigt som där är en grupp i bakgrunden som backar upp berättaren och fyller i med viktiga förklarande kommentarer. Mycket av det bra med låten ligger i växlandet mellan att olika instrument dominerar, olika känslor dominerar och olika dynamik dominerar. Det växlar ofta ganska fort mellan dessa olika delar, något som skulle kunnat gjort att låten känns ryckig. Tack vare den höga nivån av musikalitet som A.C.T har så är detta dock inget problem, utan dessa snabba växlingar bidrar till att låten blir en låt som sticker ut som extra bra.
#28
Simma Hem - Riddarna (Under Jorden - 2014)
Simma hem är Riddarnas sätt att berätta att dem längtar hem till Gotland. Hela bandet flyttade till Göteborg ganska tidigt i sina karriärer och om man får tro texten i den här låten så möttes de av kalla människor som såg ner på dem. Låten är fylld av ångest, precis som deras låtar brukar vara. Här finns det dock något underliggande som känns mer äkta, även om de kanske överdriver sina känslor något för konstens skull. Jag tycker att Riddarna har ett unikt sätt att skriva musik på. Hela versen låter basen väldigt annorlunda från vad man är van vid att en bas låter. Det är nån distorsioneffekt som jag tycker ger ett coolt sound. Refrängen lyfter främst tack vare sången. Edwards skrikande och klagande går rakt in i själen. Det river fantastiskt skönt och jag är imponerad över hur han orkar sjunga så intensivt. Live är det en timme av den här typen av underbart högintensivt sjungande. Låten är full av energi, trots att tempot egentligen är ganska långsamt. Delen med mest energi är definitivt solot. Egentligen är det bara toner spelade jättesnabbt, men det ger en punkig känsla som jag gillar. Det är rått, aggressivt och intensivt, trots musikens lugna tempo. (Samtidigt som jag tipsar om låten måste jag också tipsa om dess musikvideo, den är också riktigt cool.)
#27
Aqua Profunda! - Courtney Barnett (Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit - 2015)
Vi håller oss kvar på vattentemat med nästa låt på listan. Courtney Barnett sjunger om hur hon träffade på någon i simhallen som hon gärna ville imponera på. Tyvärr går det väldigt illa och personen i fråga verkar inte ens märka att hon är där. Texten är väldigt rolig, och Barnett har ett unikt sätt med ord som jag uppskattar väldigt mycket. Hennes tragiska artist-persona lyckas väldigt sällan med det hon vill och har en väldigt tragikomisk syn på världen och sig själv, vilket är en humortyp som jag gillar väldigt mycket. Det är lite anti-humor emellanåt vilket jag tycker är väldigt roligt. Generellt är musiken i låten väldigt less-is-more, men låten har en fantastisk basgång som jag kan tänka mig att man lätt missar om man inte lyssnar aktivt efter den. Gitarren är egentligen bara tre olika riff som Barnett växlar mellan. Det passar till hennes låtar att musiken är så simplistisk, framförallt eftersom det oftast är texten som står i centrum. Låten varar bara i två minuter så allt extra är ganska bortskalat och egentligen är det bara det som behövs i musikväg som är med. Kvar har man en kul låt, med både roligt text och intressanta musikaliska inslag.
#26
Rejoice - Devin Townsend Project (Z² - 2014)
Vanligtvis när jag skriver om låtar från Devin Townsends Z² så får Anneke van Giersbergen lika mycket credd som Devin får, men i den här låten är det Devin all the way. Annikes sångdelar är snygga, men de fyller rollen som ett instrument snarare än en sångstämma och är kanske inte en så stor del av låten som hennes sång kan vara i andra låtar. Devin har grymt mycket energi i sin sång, både med den rap-iga sångstilen i verserna och den nästa ondskefulla sången i refrängerna. Sångraden "It hurts so much and that is why we fear it. But pay no mind. Rejoice!", som är en del av refrängen är en väldigt bra textrad, som låter grymt cool på sättet Devin sjunger den. Var inte rädd för att kämpa för att utvecklas och förändras. Det är jobbigt, det kan göra ont, men i slutändan kommer du komma ut på andra sidan starkare. Musikaliskt är det en tung låt, med hårda mörka gitarrer och tunga trummor. För att vara en Devin Townsend-låt är den inte särskilt proddad, vilket gör att den känns ännu råare. Det finns såklart mycket små effekter i bakgrunden (annars skulle det inte vara en Townsend-låt) men de tar inte över som de digitala effekterna kan göra på andra låtar. Mot slutet av låten (3:07), efter all denna tunga hårda musik slår låten plötsligt över till att kort bli väldigt ljus och fin. Annike har en liten sångdel, och musikaliskt är det bara en synth-matta som ger en svävande atmosfärisk känsla. Efter det exploderar låten igen med sin sista refräng, som tack vara denna korta mjuka del känns ännu tyngre och hårdare än vad refrängerna innan gjort. Låten öppnar hela Z² plattan, och det är en klockren öppningslåt som håller hög klass.
#25
Under Stars - Aurora (Under Stars - 2014)
Auroras musik har vuxit längre och längre från den väldigt elektroniska stilen som hon hade i början. Under Stars är utan tvekan den bästa låten från hennes super-elektroniska era. Det finns mycket här som återkommer i hennes senare låtar, som exempelvis de djupa och tunga basarna i andra versen eller sticket vid 1:56, men som hon stilistiskt utvecklar och blir ännu bättre på att göra några år senare. Sångmässigt är det grymt mäktigt och vackert samtidigt, precis som vanligt. Hennes sångröst är magisk, och är sjukt känslofylld. Hon har också jobbat väldigt bra med körer och stämmor som förstärker hennes sångmelodi perfekt. Musikaliskt blir det aldrig tråkigt. Det händer alltid något nytt i varje del, och mot slutet börjar hon kombinera olika delars komp med andra delars melodier för att skapa helt nya rytmiska och melodiska figurer, vilket är väldigt coolt. Jag gillar när det finns jättemycket små saker i ljudbilden som man kanske inte hör dem första gångerna man lyssnar på en låt, utan upptäcker mycket senare. Aurora var bara 17 år gammal när hon skrev texten till låten, som handlar om att förlora människor och hur man hanterar den förlusten. Kanske är dem borta för alltid, kanske har de bara somnat in, för att vakna upp någon annanstans. Hur förklarar man att någon kommer vara borta ur ens liv för alltid? Det är nog tankar som vi alla haft någon gång i våra liv. Under Stars är Auroras första singel under en riktig label, och det är en enormt stark debut.
#24
This Body - The Dear Hunter (The Color Spectrum - 2011)
På den svarta delen av The Dear Hunter's album The Color Spectrum finns den låtarna med mörkast teman. This Body handlar om en person som ligger i en medicinsk koma. Han känner och kan tänka, men kan inte röra sig eller kommunicera med yttervärlden på något sätt medan han långsamt bryts ner. Textraden "This body is not a temple it's prison" från refrängen är en av mina favoritrader från hela albumet, precis som texten som helhet är. Jag gillar verkligen handlingen i låten, som känns väldigt unik för mig. Den är så mörk och förklarar perfekt hur huvudpersonen känner sig, samtidigt som den använder ett välkänt uttryck på ett nytt sätt. Låtens mörka tema återfinns mycket i musiken. Både i början på låten och utspritt genom låten kan man höra ljud som är tänkta att representera ljuden från sjukhuset så som huvudpersonen kan uppfatta dem. Det är en cool effekt som belönar den som tar reda på vad låten handlar om, men som ändå låter coolt om man inte känner till låtens handling. Låten har en väldigt dyster underton, som Casey Crescenzo förmedlar perfekt genom sin delvis aggressiva, delvis sorgsna sångstämma. Utan att tappa det musikaliska i sången förmedlar Crescenzo huvudpersonens känslor på ett övertygande sätt. Instrumenten är tunga och släpande genom hela låten och förstärker sångens känslor. Låten avslutas med att min favoritrad upprepas samtidigt som låtens alla mörka toner fadeas bort och försvinner, vilket ger låtens sista sekunder en ganska svävande känsla innan resten av musiken fadeas bort. Jag tolkar det som att personen tillslut tynar bort helt och slipper fortsätta leva inspärrad i sin egen kropp. Vill man ha ett mindre dystert slut kan man kanske tänka att han vaknar upp ur koman i slutet, men jag har svårt att tro att det är det Crescenzo har tänkt. Den här låten visar egentligen upp allt som jag älskar med The Dear Hunter. Genomtänkt musikaliskt, en intressant och unik text, samt att texten och musiken är väldigt tydligt sammankopplade.
#23
Starmachine2000 - Wintergatan (Wintergatan - 2013)
Starmachine2000 börjar med att Martin Molin rullar igång sin spelmaskin (som jag antar heter Starmachine2000). Han har byggt den själv, vilket jag tycker är grymt coolt bara det. Kolla in klipp när dem lirar live för att se den i action, det är riktigt coolt! Egentligen är hela liveframförandet coolt att se eftersom medlemmarna i bandet springer runt och spelar olika instrument hela tiden för att kunna täcka upp alla unika sounds dem använder sig av. Förutom att Starmachine2000 spelar i introt spelas också en skrivmaskin de mer rytmiska delarna. Det blir en nice analog känsla bakom all den elektroniska flairen. När sen trumsetet kommer in blir det plötsligt mycket mer tyngd i låten och bytet från skrivmaskin till trumset är långt mer effektfullt än vad det känns som att det skulle vara på pappret. En annan grej jag verkligen gillar är att låtens huvudmelodi hela tiden växlas mellan olika instrument. Elektroniska mallets, syntar och melodica tar över att vara det melodiska instrumentet, vilket ger en känsla av variation. Det gör inte så mycket att melodin är i princip samma i hela låten när så vitt skilda instrument spelar den. Överallt i låten ligger det små syntiga bakgrunder och melodier som alla samverkar på ett bra sätt och som gör att det alltid finns något nytt att fokusera på. Under första halvan tar låten mer och mer fart för varje del, och bygger upp mot vad man kan se som en sorts refräng. Det känns som att man får ganska lite payoff för all uppbyggnad innan låten mjuknar av igen. Dock är detta bara början, det finns mycket som händer i andra halvan av låten. Vid 2:44 börjar låtens avslutning, först med en övergång som är så briljant i sin enkelhet. Efter det kommer först huvudmelodin för femte gången, nu med ännu mer energi än senast. sen bygger de på ÄNNU mer power i alla instrumenten och växlar till en variant på huvudmelodin. Det känns som att jag översäljer detta nu, och att ni inte kommer tycka det är lika bra som jag gör men jag älskar verkligen den delen av låten. Det är så sjukt mycket kreativitet, energi och glädje som man bara kan få plats med i en och samma del av en låt. Där har jag svårt att inte bli på bra humör och svänga med, oavsett var jag är eller hur jag egentligen mår.
#22
Fallout - Devin Townsend Project (Z² - 2014)
Redan i introt på Fallout händer det mycket. Tre melodier som samverkar snyggt och som tillsammans bygger mot versen. Alla sång-insatserna är minnesvärda, och det är svårt att egentligen säga vad som är vers och refräng tycker jag. Som alltid när jag skriver om låtar från Z2-plattan så är samverkan mellan Devin och Annike är fantastisk. Allting jag berömt dem för tidigare vad det gäller sånginsatserna stämmer här också, men ännu lite mer. Här växlar sången mellan båda lite oftare än vad det brukar, och hans hårdare, raspigare sång och hennes mjukare finare röst gör varandras delar bättre. Här får vi också chansen att höra Devins vanliga sångröst (2:40) och även om jag uppskattar honom mer när han sjunger aggressivt så får låten en boost av en ny sångröst. Det blir nästan som att det är tre personer som sjunger eftersom det är så stor skillnad på hans sångsätt. Musiken är den där perfekta blandningen mellan snyggt tillrättalagd och aggressivt som jag gillar väldigt mycket. Ingenting känns fel eller ofokuserat utan allt är verkligen exakt på rätt plats. Skulle jag visa någon den perfekta Devin Townsend-låten så är det definitivt denna jag skulle visa dem.
#21
Two Man Gang - Les Big Byrd (Two Man Gang - 2017)
Svenska Les Big Byrd består av medlemmar från mer kända band, som Teddybears STHLM The Caesars, Fireside mer flera. För mig har kombinationen av dem banden resulterat i ett band som gör väldigt bra musik. Mycket av låtarna bygger på en minimalistisk princip som jag älskar. Samma beat pågår länge, med små variationer och det är ofta väldigt liknande melodi från sången. Det krävs inte så mycket variation om kärnan i musiken är så bra som den är här. Bandet jobbar istället med att variera dynamiken och komplexiteten på instrumenten för att skapa variation. Hur de har jobbat med dynamiken är definitivt det som gör att låten blir så grymt bra. Med plötsliga dynamikhöjningar, långsamt byggande och delar där musiken nästan helt försvinner skapas en variation som lyfter låten enormt. Dem lyckas också blanda digitala och akustiska instrument på ett väldigt naturligt sätt, vilket också bidrar till den unika känslan i låten. Texten beskriver en helt villkorslös kärlek mellan två personer. Det behöver inte tvunget vara en romantisk kärlek, det kan också vara en kärlek mellan två vänner. En stor vi-mot-världen-känsla beskriven med enorm passion och inlevelse. "Vårat gäng är bara du och jag. Alla andra kan dra åt helvete" sjunger Joakim Åhlund och det går inte att inte bli berörd. Alla har vi väl någon gång befunnit oss i den situationen. När det enda som finns är den andre och allt annat i hela världen är oviktigt. "Den här världen suger, jag är less på allt. Men när jag ser ditt face vill jag leva ett år till." Enormt relaterbart och väldigt vackert uttryckt utan att det känns lökigt. Den här låten växer något enormt på en, så om ni tycker den är lite meh efter en lyssning, så ge den någon chans till. Ni kommer förstå vad jag menar.
#20
Depreston - Courtney Barnett (Sometimes I Sit and Think and Sometimes I Just Sit - 2015)
Courtney Barnett insåg att hennes upplevelser när hon och hennes sambo skulle kolla på en ny bostad skulle kunna bli en bra basis för en text. Och tur är väl det för det är en av hennes absolut bästa låtar. Som vanligt väldigt simplistisk musikalisk, men med mycket att lyssna efter i texten. Det är samma två ackord hela låten igenom, men med tillräckligt mycket variationer för att det ändå aldrig ska bli enformigt. Låten, precis som texten, har en väldigt deppig känsla och beskriver hur Barnett kände sig när hon gick runt och tittade på det här huset. Jag tröttnar aldrig på hennes texter, som har ett djup när man väl sätter sig in i låtarna. Den här låten avslutas med att textraden "If you've got a spare half a million, you could knock it down and start rebuilding" upprepas flera gånger. Detta har troligtvis yttrats av mäklaren under visningen och Courtney kunde inte riktigt släppa känslan att mäklaren tyckte att det bästa man kunde göra med huset, där en äldre dam har levt nästa hela sitt liv, och tillslut dött i. Så många minnen och upplevelser som inte längre är värda någonting. Detta är dock inte något som låten berättar, utan någon man listar ut om man lyssnar på låten ordentligt och verkligen hänger med i handlingen. Detaljer som Courtney berättar om genom låten, känns meningslösa under låtens gång, men blir förklaringen till vad låten egentligen handlar om när man lägger samman dem till en helhet. Jag älskar det sättet att skriva texter på och jag inspireras mycket av det. Jag har också länge roats av det väldigt nonchalanta sättet som mäklaren tycker att man kan ha "a spare half a million" (drygt tre miljoner svenska kronor) bara sådär. Speciellt när låten börjar med att Courtney är nöjd över att spara pengar på att kunna göra kaffe hemma istället för att köpa det ute. Låten avslutas med ett långt gitarrsolo som jag tycker är riktigt skönt att lyssna på. Jag är inte så mycket för gitarrsolon, men när det är så här nice måste man ge credd för det. Det finns några bra musikaliska idéer, men det är texten som gör att denna låten hamnar så högt på listan.
#19
Cactus - Skraeckoedlan (Äppelträdet - 2011)
Äntligen lite svensk metal igen. Skraeckoedlans bästa låt börjar tungt, med mörka gitarrer och tunga trummor. Det krävs ganska mycket för att få metal på svenska att verkligen funka, men Skraeckoedlan vet precis hur man ska göra. Låten präglas av en mörk, tunga känsla och sången matchar upp den bra. Verserna har en drivande känsla, trots att dynamiken är svag. Sången släpps fram och får lov att ta plats, vilket inte alltid den får i metalmusik. För mig som sångare och som en som gillar texter så är det definitivt något som jag uppskattar i en metallåt. Låten har ett långt stick där gitarrens spelar samma melodi väldigt många gånger, samtidigt som dem andra instrumenten ändrar vad dem spelar varje gång. Det blir en väldigt cool effekt när det är samma melodi i förgrunden, men att det ändå blir variation tack vare att bakgrunden ändras. Detta är en sån låt där jag tycker att texten är riktigt cool, trots att jag inte har någon som helst aning om vad låten handlar om. Det är bara så coola bilder de målar upp, lite sci-fi:igt, lite mystiskt. Jag gillar det. Texten måste inte handla om något djupt för att vara bra, ibland är det helt vilken känsla den förmedlar som är det viktiga. Cactus ger mig alltid massor med energi när jag hör den, och det är det jag gillar mest med riktigt bra metal.
#18
Hjärtat slår - Riddarna (Under jorden - 2014)
Varje gång Riddarna blir tillfrågade vad Hjärtat slår handlar om så svarar dem "arytmi", vilket är den medicinska termen för att hjärtat slår ojämnt. Egentligen handlar låten nog om någon som på utsidan ser stark ut, men som på insidan inte alls är det. Någon som målar upp en stark fasad trots att den egentligen inte är så stark som det verkar. Jag kan relatera väldigt mycket till den texten och dem känslorna, eftersom jag är precis den sortens person. Det bidrar mycket till att jag gillar låten. Sången förmedlar precis rätt nivå av ångest för att matcha texten. Det är lagom sorgset och lagom skrikigt. Musikaliskt låter det väldigt grunge-igt, vilket är nice. Basen och gitarren spelar som vanligt med väldigt mycket slides, vilket är lite av Riddarnas signum. Tydligast hör man det i första halvan av refrängerna. Jag gillar att dem kan spela väldigt melodiskt med instrumenten samtidigt som sången är med. Det finns ofta en risk att det blir rörigt, något som de undviker här. Något man lätt missar om man inte lyssnar så noga är hur stor skillnad det är mellan första och andra versen. I första versen är det gitarr och trummor som spelar, och det är ganska avskalat. Gitarren spelar några få toner och trummorna spelar svaga kantslag. I andra versen spelar trummisen på något som låter som glas eller något sånt, vilket ger ett unikt sound som jag gillar. Speciellt i hörlurar när dem ljuden åker fram och tillbaka mellan den högra och vänstra hörluren. Basen spelar i andra versen (1:09) en av de coolaste basgångarna jag vet. Den är värd att lyssna extra på. Gitarrsolot är klockrent avskalat på klassisk riddarna-maner, och som avslutning, ännu mer klassiska Riddarna-slides. Hjärtat slår är den låt där alla Riddarnas pusselbitar landade helt perfekt. Perfekt mängd ångest, perfekt mängd smutsighet och perfekt mängd energi.
#17
Press Reset - Tim Bowness (Stupid Things Thant Mean the World - 2015)
Det här blir ett udda inlägg i listan eftersom jag har så svårt att beskriva vad jag älskar med den här låten. Tim Bowness börjar med att sjunga väldigt försiktigt och är mixad på ett sätt där det är väldigt lite effekter på hans röst och volymen är så stark att det känns som att han är väldigt nära. Nästan som om han viskar i örat på dig. I bakgrunden ligger en väldigt snygg syntslinga och lite svävande ljudeffekter. När trummorna kommer in är de mixade så att de låter som att de är riktigt långt borta, och med mycket eko. Tillsammans blir det en riktigt cool effekt som ger en känsla av ödslighet och förstärker den sorgsna sången. Från ingenstans exploderar plötsligt låten i en punkig energi och vänder den ödsliga känslan till en energirik och lite hårdare. Instrumenten får ta mer plats och den tidigare ganska nakna sången blir lite råare och med en dist-effekt. I bakgrunden ligger dock den gamla sång-stilen kvar och svarar den nya huvudsången på sitt sorgsna sätt, vilket jag tycker är snyggt. Att låten så plötsligt byter känsla är riktigt coolt och gör att energihöjningen blir extra påtaglig. Trots att Bowness skulle kunna ösa på ännu mer behövs det inte eftersom kontrasten är så stor ändå. Ingenting annat Tim Bowness har gjort ligger i närheten av detta, vilket är synd. Här har han verkligen träffat rätt på alla ställen och skapat något som är precis rätt mängd vanligt och unikt. Lite som inte känns igen någon annanstans ifrån och lite som är härligt igenkänningsbart. Jag vet inte om detta är en låt för alla, men det är definitivt en låt för mig.
#16
Avant Gardener - Courtney Barnett (A Sea of Split Peas - 2013)
Avant Gardener följer samma mönster som de flesta Courtney Barnetts låtar gör. Trots att inget speciellt händer så händer det jättemycket. Musiken drönar på med samma ackordgång om och om igen och Barnett sjunger på sitt vanliga monotona vis. Det är en av sakerna som gör låten så fantastisk. Musikaliskt är det less is more i sin absolut bästa form. Låten är över fem minuter lång, men varje gång jag lyssnar på den känns det som max två. Texten är en berättelse om när Courtney bestämt sig för att fixa till i trädgården och hon får ett kraftigt allergiskt anfall. Det finns så många briljanta textrader som några av de bästa hon någonsin skrivit. Exempelvis när hon utbrister: "Oh no, next thing i know they call up triple O. I'd rather die than owe the hospital till I get old" när ambulansen kommer. Eller den smått fantastika textraden: "The paramedic thinks I'm clever 'cause I play guitar. I think she's clever cos she stops people dying", vilket kan vara hennes absolut bästa textrad. En liten kommentar om vilka personer som blir hyllade i samhället mot vilka som kanske borde bli det egentligen, gömd i en lite smått tramsig låt om att känna sig tvungen att fixa i trädgården så att grannarna inte ska tycka dem är konstiga. Man vet aldrig när det ska dyka in en seriös textrad mitt i hennes låtar. Att refrängen (om man kan kalla den det) bara är ett konstaterande att det är svårt att andas är smått briljant det med. Speciellt eftersom hon för det att innebära två olika saker. Jag är också svag för ironiska gitarrsolon, som det vid 2.19, som egentligen mest är galna ljud och gnisslingar istället för det normala, att gitarristen för chans att glänsa. Låten igenom ligger förresten en gitarr med mycket effekter och ett coolt sound i bakgrunden. Det är gitarren som spelar intromelodin, som sen aldrig slutar spela. Det enda som är dåligt med den här låten är att den tar slut så fort. Jag skulle kunna lyssna på outro-vampen på repeat i en halvtimme utan problem.
#15
På Topp - Riddarna (Under Jorden - 2014)
Riddarna hinner packa in väldigt mycket på 3 minuter i På Topp. Högt tempo, mycket energi och, som vanligt, mycket ångest. Trumkompet är helt underbart, med en förskjuten virveltrumma som kombinerat med det höga tempot ger ett unikt beat som man inte riktigt får grepp om till att börja med. Det känns som att Erik Dahlström hinner slå på alla trummor han har en gång var femte sekund ungefär så varierat han spelar. Jag gillar också att han får spela små solon som övergång mellan refrängen och mellanspelet (exempelvis vid 1:07). Dem låter ofta gitarren och basen bryta av varandra (eller spela samma sak som varandra), kanske för att det inte får så mycket plats när trummorna nu tar så mycket utrymme. Det tycker jag är smart eftersom det ger låten större variation. Ett exempel på det är att första versen är basens vers och andra är gitarrens. För ovanlighetens skull har de valt att ha med lite syntar i den här låten vilket är nice. De höjer nivån på refrängen ganska mycket med den klingande och fallande effekten de bidrar med. Sången är perfekt ångestfylld och aggressivt skrikig precis som vanligt. Jag älskar verkligen hur de kan få ett vanligtvis ganska glatt "lalande" att låta sorgset. Texten handlar om någon är trött på att göra sitt bästa för att vara "På Topp" trots att dem egentligen inte är det. Någon som är är van vid att vara den positiva, men som verkligen inte klarar av att vara det just nu. Den här låten har fått väldigt mycket betydelse för mig eftersom både låten och skivan kom ut strax innan min mamma gick bort, och den sammanfattade mina känslor just då ganska perfekt. Låten fick ännu större betydelse när jag såg bandet live på en av de bästa livespelningar jag någonsin sett i källaren på en pub i Växjö bara några veckor efter. Hela skivans känslostämning passade verkligen där jag var känslomässigt våren 2014 och kom perfekt för att vara en del av mitt sätt att hantera allt som hänt på. För det kommer jag alltid vara glad att jag upptäckte bandet, och det är det som gör att jag tycker att denna låten utan tvekan är den bästa dem har gjort.
#14
Cyklar ni så springer jag - Mares (Cyklar ni så springer jag - 2016)
Cyklar ni så springer jag var den första låten jag hörde av Mares, och det var inte bara låten som fick mig att lyssna på Mares, utan den som fick mig att få upp ögonen för den svenska popen. Bandet var då ganska okända och jag fastnade för både den här och alla deras andra låtar direkt. Låten börjar med en ensam sångstämma som bygger upp känslan. Syntslingan som kommer direkt efter tycker jag är underbar, och efter det bygger bandet upp låten precis så som jag gillar att göra när jag skriver låtar. Ett instrument i taget. Först ett lugnt piano, sen en stråkslinga som ger en betydligt mer rytmisk känsla som behövs efter den mer svävande inledningen på låten. Den principen följs hela låten igenom. Och just att varje del har fler eller andra kombinationer av instrument och gör att låten egentligen aldrig låter likadant någonstans. Det blir intressant genom hela låten eftersom det bildas nya kombinationer som är spännande att lyssna på. Sångmelodin i refrängen och Fredrik Danfors speciella sångstämma är det som jag gillar absolut mest. Danfors förmedlar så mycket känsla i sin sång och jag får så underbara sommarkänslor varje gång jag hör låten. Minnen från somrar man aldrig glömmer när man var ute hela dagen med vänner och inte hade några tvång eller problem alls. Jag tycker det är så sjukt imponerande att alla killarna var under 20 när de skrev och spelade in den här låten. Man önskar att man var lika driven när man själv gick i gymnasiet.
#13
Endless Forms Most Beautiful - Nightwish (Endless Forms Most Beautiful - 2015)
Titelspåret på Nighwishs bästa platta är en hyllning till allt liv på jorden. Namnet Endless Forms Most Beautiful kommer från en vetenskaplig avhandling om evolution. Jag älskar verkligen den här väldigt unika kombinationen av metal och vetenskap som Nightwish valt. Låten börjar ganska symfoniskt, där det egentligen bara är trummorna som avslöjar att det inte är klassisk musik vi lyssnar på (åtminstone för mig som inte är superinsatt i nyanserna inom den klassiska musiken). Efter några varv ansluter gitarren och den symfoniska känslan lämnar plats för ren metal. Låtens riff, som både stråkarna och elgitarren delar på, är sjukt energirikt och kraftfull. En riktig metal-smäll rakt i ansiktet. Men bästa delen av introt är egentligen slutet, när stråkarna och elgitarren samarbetar. Det är väldigt mycket drama i stråkmelodin som ger mycket spänning till låten. Trots att det händer mycket i introt är det inte särskilt långt, vilket är lite temat genom hela låten. Tempot är inte bara högt för att de spelar snabbt, utan också för att låten växlar väldigt fort mellan sina olika delar. Sångmelodin är intressant och Floor sjunger väldigt bra oavsett om hon sjunger med vanlig sång eller lite opera-inspirerat. Melodin i refrängen är väldigt välskriven och ganska pop-ig egentligen. Rak, tydlig och upprepande. Refrängen och sticket (3:09) är mina favoritdelar. I sticket finns typexemplet på det som Nightwish gör väldigt bra på många av låtarna på skivan. Samma riff upprepas många gånger, men antingen så växlar gitarren eller stråkarna att spela riffet, eller så är det bakgrunden som ändras. På något sätt får dem samma riff, spelat om och om igen att aldrig kännas repetitivt eller oinspirerat. Där tar jag mycket inspiration till mitt eget låtskrivande. Alla instrumenten arbetar tillsammans, både de i som hörs tydligast och de i bakgrunden. Hela låten är en tung energikick, kombinerat med en text om hur encelliga organismer utvecklas eller hur fiskarna tog sig upp på land. Klockrent rakt igenom.
#12
Elevator Operator - Courtney Barnett (Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit - 2015)
En historia om när en vän till Courtney blir anklagad för att vara på väg att hoppa av en byggnad blir till en kul låt. Det är lite så hon skriver texter, vardagliga ämnen med en twist. Först får vi följa mannen när han, på väg till jobb, bestämmer sig för att han faktiskt inte tänker gå och jobba. Istället räknar han hur sena tågen är, bygger han pyramider med cola-burkar och kollar på utsikten över staden. Det är där han träffar på en äldre dam som tror att han ska ta livet av sig. "I'd give anything to have skin like you" är hennes bästa argument för varför han inte borde hoppa av byggnaden. Det är någon form av vardags-absurdism som jag tycker är både riktigt rolig och som griper tag mig låten igenom. Barnett målar en fantastisk bild med sina ordval och hennes unika sätt att berätta historier genom sång på. Musiken är full av energi och maler på på ett underbart sätt. Trummor som matar på, en snygg basgång som är rörlig och väldigt snyggt drivande. Gitarren och el-orgeln arbetar tillsammans för att ge lite krydda runt kompet. Man behöver bara två ackord om man använder dem på ett intressant och kreativt sätt, vilket Courtney som vanligt lyckas med här. Låten är delad i två delar, men på klassiskt Courtney Barnett-maner är refrängen och versen mer eller mindre samma del, men dem är ihoplänkade av en brygga som ger ett snyggt avbrott från låtens normalläge. Jag har alltid tyckt att den högsta nivån av låtskrivande är att få det enkla att bli intressant. Det är Courtney Barnett mästare på enligt mig.
#11
Filth and Squalor - The Dear Hunter (The Color Spectrum - 2011)
Både musikaliskt och textmässigt är Filth and Squalor The Dear Hunters råaste låt. Låten inleds med mörka digitala effekter som övergår till en tung basgång och ett tight trumkomp. När sången kommer in är den ensam ihop med olika mörka digitala effekter och en jobbigt gnisslande ljud som matchar sångens och textens nästan ondskefulla känsla. Låtens huvudperson tycker att dem som känner sig skyldiga för att andra inte kan ta hand om sig själva har makten. Deras skuldkänslor gör att dem förstör för dem som är starka och har arbetat för att lyckas. Det är kanske den första pro-kapitalistiska metallåten som skrivits. Casey Crescenzo delar dock inte uppfattningarna som huvudpersonen i låten har, utan den här låten kommer från den svarta delen av hans Color Spectrum-projekt. Den delen presenterar mörka teman på olika sätt, och här har Crescenzo valt att låta den klassiska själviske kapitalisten vara huvudperson. Det gör ett ganska överanvänt tema unikt och texten blir mycket mer intressant enligt mig. Det är en gammal historia, presenterad på ett nytt sätt. Versen bygger snyggt till refrängen, som utan tvekan är låtens bästa del. Kompet är härligt tungt, gitarren snyggt sparsmakad och sången är 10 av 10. Caseys grymt aggressiva sätt att sjunga på säljer verkligen in karaktären och det blir lika mycket bra skådespel som det är musikalisk färdighet. Han blir bara argare och argare efter varje refräng. I sista refrängen är det knappt sång utan nästan genuint skrik, men ändå med en musikalitet. Att han vanligtvis sjunger "I always knew that the damned would inherit the earth. As soon as they learned to speak, we would be suffering" men byter ut "speak" till "breath" i sista refrängen är ett snyggt sätt att visa att sångaren blivit argare och argare igenom hela låten. Refrängen har också ett riktigt snyggt break som får det att låta som att dem lägger till ett taktslag när dem inte gör det. Vid 3:11 gör dem det breaket lite annorlunda än i de andra refrängerna och gör enligt mig det snyggaste breaket jag någonsin hört i en låt. Det är snyggt hur The Dear Hunter lyckas hålla en aggressiv och arg ton hela låten igenom trots att dynamiken går upp och ner. Man behöver inte spela högljutt för att spela arg bevisar dem i den här låten. Hög klass och definitivt den bästa låten dem gjort.
#10
Conqueror - AURORA (All My Demons Greeting Me As A Friend - 2015)
Jag har alltid extra mycket känslor för låtar som fick mig att börja lyssna på artister jag nu älskar. Conqueror var den låten för mig med Aurora. Den ligger med på soundtracket till Fifa 16 och jag hörde låten många gånger på medan jag spelade det. Någon gång medan jag spelade det tänkte jag att detta är utan tvekan den bästa låten i spelet, jag kanske ska lyssna in artisten bättre. Och det är jag glad att jag gjorde, för nu är hon en av mina absoluta favoritartister. Det är en energirik låt, som bygger väldigt mycket på trummorna och rytmiken. Men även melodierna är intressanta och Aurora sjunger väldigt bra. Hon är redan så här tidigt i sin karriär bra på att förmedla känslor genom sin sång. Detta är en sån klassisk lager på lager låt där det finns väldigt mycket instrument i bakgrunden av låten som skapar en gemensam ljudbild. Olika syntar, percussion-instrument och körstämmor samarbetar för att skapa en snygg helhet. Verserna är mer avskalade, vilket gör att refrängen känns extra energirik. Synten som ligger i bakgrunden vid 1:39 är sjukt snygg, och jag gillar att den dyker upp flera gånger genom låten efter det, men längre och längre fram i ljudbilden. I låtens avslutning har den tagit över som huvudmelodi medan Auroras sång är den som ligger i bakgrunden. Jag gillar när olika stämmor tar över och byter av varandra på det sättet. En riktig snygg låt som blir ännu bättre tack vare sin betydelse för att få mig att börja lyssna på en helt ny sorts musik.
#9
Bridges in the Sky - Dream Theater (A Dramatic Turn of Events - 2011)
Lite otippat börjar Dream Theater den här hårda metal-låten med tibetansk strupsång och dramatiska gregorianska körer. Jag kan tänka mig att låtens första 90 sekunder är något som man antingen älskar eller hatar. Jag älskar det, jag tycker det är ett grymt coolt och modigt val som verkligen slår ut väl. Det ger en dramatisk tyngd och lyfter låtens intro till något mer än vad det hade blivit än om gitarren börjat själv. Riffen är fantastiska, hårda, tunga och tekniskt skickliga; allting som är bra med ett Dream Theater i högform. Versen och bryggan är tunga på riktigt, sången är gött aggressiv och det hinner hända grymt mycket för alla instrumenten innan ens refrängen börjat. Och refrängen är grym och har lika mycket en snygg poppighet som den är metal-tung. James LaBrie har aldrig sjungit så bra som han gör på den här låten. Tekniskt svåra refränger löser han utan problem samtidigt som han lyckas förmedla känsla på ett stabilt sätt. Att lyckas fylla en låt som är 11 minuter lång med nya och riktigt bra delar gång på gång är sjukt imponerande. När man tror man vet vad som ska hända härnäst så drar dem helt i andra riktningen. Som efter andra refrängen där det plötsligt dyker upp en helt ny del som känns mer som en refräng än vad refrängen gör. De slänger in en ny refräng helt enkelt och degraderar den gamla refrängen till brygga. Det borde låtskrivare göra oftare för det blir riktigt snyggt när det är så här bra gjort. Solona är intressanta hela vägen trots att dem är ganska långa, något som jag tycker band som Dream Theater annars lyckas sämre och sämre med. När låten avslutas med samma strupsång som den började med har man hunnit hamna någon helt annanstans känslomässigt och det känns nästan som att dem refererar till en helt annan låt snarare än att de knyter ihop säcken. Samtidigt som det känns helt naturligt att låten ska sluta så. Min känsla är att låten börjar på en väldigt hög nivå och sen bara blir bättre och bättre ju längre låten pågår. Det är en elva minuter lång resa där bandet överträffar sig själva gång på gång.
#8
Greatest Show On Earth - Nightwish (Endless Forms Most Beautiful - 2015)
Nightwish avslutar sin skiva om naturvetenskap med ett epos om jordens utveckling från dess skapelse fram till idag. Då är det inte konstigt att låten är 24 minuter lång, för det är mycket att hinna med. Låten är indelad i fyra olika kapitel som alla tar upp olika delar av jordens liv. Första delen är en lång instrumental del som låter mycket mer som ett klassiskt verk än vad det låter som en metallåt. Den här delen ska symbolisera jorden innan biologiska livsformer skapats. Delen avslutas med att vetenskapsmannen Richard Dawkins berättar att det är nu livet vaknar, fast mycket mer poetiskt, och låtens andra del börjar. Texten igenom hela låten är sjukt mäktig och Tuomas Holopainen har verkligen lyckats att få vetenskap att låta som fantasy precis som man förväntar sig av en power metal-låt. För någon som mig, som älskar naturhistoria så är det sjukt gött att hänga med i de olika geologiska tidsåldrarna samtidigt som man blir bjuden på sjukt bra skriven och spelad metalmusik. Låten blir aldrig enformig trots sin långa speltid, vilket främst beror på de väldigt olika delarna. Samtidigt sitter låtens delar ihop väldigt logiskt och inga övergångar känns onaturliga trots att låten ibland tar ganska skarpa svängar soundmässigt mellan olika delar. Del tre inleds med en ljudkuliss av olika djurljud innan låten går in i sin mest intensiva metal-del. Här tas människans roll upp, och det är ibland en lite för predikande del om hur vårt släkte förstör allt och hur vi tillslut kommer ta slut på oss själva. Gitarren är magisk delen igenom, och ingenstans på albumet är orkestern ett lika perfekt komplement till metal-soundet som det är här. Som på alla andra låtarna på albumet är sången fantastisk och jag är grymt imponerad över hur Floor kan få textrader som "Forebears of what will be, scions of the Devonian sea" eller "A careless cold infinity in every vast direction, lonely farer in the Goldilocks zone" att låta som textrader som passar in i en metallåt. Trots att hon lika gärna skulle kunna läsa rakt ur en biologibok från högstadiet, får hon det att låta som en episk berättelse. Låten avslutas med att Richard Dawkins rundar av hela albumet egentligen. Hans första mening är ord som förändrat helt min syn på livet. "We are going to die, and that makes us the lucky ones". Det är otroligt få av de genetiskt möjliga människorna som kommer att får chansen att dö. Detta eftersom de aldrig får chansen att ens leva. Hur kan vi gnälla över att vi en gång kommer att sluta existera när det finns en oändlig mängd människor som inte kommer att existera alls. Jag kommer aldrig att tänka på livet på samma sätt igen efter det, och om det inte får en låt att förtjäna en hög placering på listan så vet jag inte vad som gör det. Det var definitivt inte den känslan jag förväntade mig att jag skulle ha efter att lyssnat färdigt på ett metal-album. Nightwish siktade betydligt högre än vad dem behövde med den här låten, och de lyckades att leverera.
#7
Unchain the Earth - RPWL (Beyond Man and Time - 2012)
Jag upptäckte tyska RPWL genom den här låten, som satte alldeles för höga förväntningar om deras musik för mig. Mycket är bra, men ingenting är i närheten av lika bra som den här låten är. Vissa dagar hade jag aldrig blivit imponerad alls men någonting fångade mig första gången jag hörde den. Jag imponeras inte av något specifikt i låten egentligen, men den går rakt in i mig på nått sätt. Jag vet egentligen att sången är inte magisk, men den ger mig samma känsla som en grymt bra sånginsats gör. Ingenting musikaliskt är unikt eller sjukt bra framfört, men jag tar ändå till mig låten som om den var det. Låten bygger långsamt, med en lite svävande känsla och en snygg gitarrslinga. Långsamt kommer låten igång och när basen och trummorna kör igång på riktigt har låten ett skönt driv. Basen gör några snygga räkor och sen tar dem ner energin något till versen. Jag uppskattar gitarrer med chorus-effekt lite mer än vad jag borde men den bidrar så mycket till låtens feeling i versen. En pumpande 16-dels underdelning är också något av mina simpla musikaliska guilty pleasures. Refrängen är ösig och laid back på ett sätt jag inte kan förklara hur dem lyckas med. Sjukt go melodi att sjunga med i också. Trots att låten är så simpel i sin uppbyggnad så tappar den aldrig energi. Efter sju minuter känns det ändå som om detta är en klassisk 3-minuterslåt just eftersom den är intressant hela låten igenom. Man behöver inte imponera med musikalisk flair om man lyckas skapa en grundläggande musikalisk känsla som funkar på det här sättet. Hur dem har gjort det vet jag inte, men dem har övertygat mig och jag gillar det.
#6
The Road of Bones - IQ (The Road of Bones - 2014)
Introt på IQs The Road of Bones träffar mig varje gång. Jag vet faktiskt inte varför, jag bara känner det djupt. Det är egentligen bara ett piano som spelar väldigt mjukt och känslosamt enbart uppbackat av en synth-matta och lite atmosfäriska ljudeffekter. Sen lyfter det ännu mer när en ensam cello höjer den dramatiska ribban ännu mer. Sången börjar, och det är definitivt den bästa sånginsatsen jag hört från Peter Nicholls. Hans känslor i sången går rakt igenom högtalarna och djupt in i mig. Allting i låten är klockrent, men det är sången och texten som lyfter låten från en bra till en fantastisk låt. The Road of Bones handlar om en seriemördare, och trots att huvudpersonen är en ond person så känner man ändå sympati för honom, lika mycket tack vare en briljant text som Nicholls fantastiska framförande. Varje gång han sjunger "I almost hate myself. Almost, but not quite" får jag rysningar. Det är en så ärlig sak att säga inom kontexten för historien och texten levereras med en så sjukt stark inlevelse och tro på det han säger. Musiken bygger mer och mer genom hela låten; I andra versen börjar bas och trummor spela och låten får en lite annorlunda känsla. Den blir tyngre och lite svängigare. Kompet gör så mycket trots att det egentligen gör väldigt lite. Låten har inte haft ett melodiskt tema, men efter över tre minuter dyker en marimba upp och fyller den rollen. Och trots sin plötsliga introduktion passar den perfekt till låten. Bar, simpel men ändå ödesmättad. Den enda skillnaden mellan versen och refrängen är en stråkmatta, men det behövs inte mer eftersom den dramatiska höjningen blir så stor. Det är verkligen detaljerna som gör The Road of Bones så bra. Trots att alla instrumenten fortfarande spelar så sparsmakat så använder IQ deras simpla delar till sin fulla potential. Trummorna pausar i en del, pianot är bara med när det verkligen behövs, och marimban är mer som en markör för att det kommer att hända något nytt. I bakgrunden hör man då och då mystiska viskningar och suckande som ökar låtens dramatiska känsla på ett riktigt snyggt sätt. När låten byggt långsamt över nästan sex minuter gör den plötsligt ett stort dramatiskt hopp. Trummorna spelar hårt, stråkstämman blir mer intensiv och en elgitarr skapar en mycket mer aggressiv känsla. Sången får också en helt ny stil. Borta är den sorgsna och reflekterande känslan, ersatt av en sorts kontrollerad ilska. Hela låten fortsätter att bygga fram till ett starkt crescendo, där vi plötsligt återvänder till första delen av låten, med ett stabilt komp och ett försiktigt piano. Att avsluta låten med att spela marimba-slingan helt ensamt är udda, men det funkar. Alla instrument ihop med alla små detaljer och effekter skapar tillsammans en perfekt helhet som inte hade varit möjlig om någon del av pusslet försvann. Bandets definitivt bästa låt, inte bara detta årtionde, utan någonsin.
#5
In Memorian - Haken (The Mountain - 2013)
Jag älskar när det inte märks att låtar som har en udda taktart har det. Men ännu mer älskar jag när låtar som går i en udda taktart är så grymt grooviga att det inte känns som att det är en udda taktart. Det lyckas Haken med i In Memorian. Kompet och riffet passar så snyggt in i taktarten att jag får en känsla av att musik ska låta så här. Låten handlar om en människas sista dagar i livet. Om att acceptera att livet någon gång måste ta slut, och att acceptera sitt öde. Det är en grymt vacker text, som jag tycker är lite synd inte kommer fram tydligare i låten. Allt börjar med en riktigt snygg pianoslinga som är ett bra exempel på always leave them wanting more. Dem skulle kunna spela pianointrot mycket längre och bygga på det mycket mer, men istället växlar dem över till låtens huvudriff, som kopplas ihop snyggt med pianoslingan och bygger vidare på den. Låtens komp är intensivt, med hög dynamik och högt tempo låten igenom. Sången är snygg, med rätt nivå av känsla och dramatik för en låt med den här handlingen. I refrängen kommer verkligen Ross Jennings lite unika sångstämma till sin rätt och han får chansen att ryta till ordentligt. I refrängen lyser också gitarren och keyboardet igenom som riktigt snygga. Dem spelar en snabb slinga ihop, och det är så sjukt tight och lyfter hela refrängen. Efter refrängen lyfts låten ännu mer och Haken släpper verkligen loss ordentligt innan de drar ner dynamiken (marginellt) i andra versen. Låten släpper verkligen aldrig taget om mig eller om sitt hetsiga tempo. Det händer alltid något och man kan aldrig riktigt slappna av. Efter andra refrängen flippar dem ut lite grand och bjuder på det som gör hela The Mountain-plattan så bra. Märkliga markeringar, udda toner och en känsla av att man inte vet var låten är på väg. Dock grymt tight och spelat med en distinkthet som behövs för att få en sån här del att funka. När sången kommer in i sticket lyckas de höja den galna känslan ännu mer. Sången blir mer som ett extra instrument än som huvudmelodi, och smälter in snyggt med resten av bandet. Efter all denna galenskap lossnar plötsligt låten. Från en ryckighet och hetsighet övergår nu låten i väldigt långa och stora ackord. Låtens tempo sjunker och trots hårda trummor och tung bas så sjunker dynamiken. Haken vägrar fortfarande att spela i en vanlig tonart men låten känns ändå mycket mer stabil och lugn än vad den gjort resten av låten. Jag misstänker att slutet ska symbolisera att huvudpersonen har accepterat sitt öde och att han nu släpper taget. Det är snygg symbolik och jag uppskattar verkligen när musiken är en del i att förmedla textens historia. Haken är för mig årtiondets bästa band, som går till klarhet till klarhet med varje album dem släpper. Detta är definitivt den bästa låten dem gjort. Än så länge.
#4
The River - Aurora (A Different Kind of Human - 2019)
The River har allt som gör Aurora till den bästa popartisten på 10-talet. Fantastiska melodier, underbar sång och en känsla som går rakt ut genom högtalarna och djupt in i själen (på mig i alla fall). Det snygga moderna beatet och en grymt starkt produktion är också två stora anledningar till att jag hyllar den här låten som bäst i sin genre de senaste tio åren. Aurora sjunger om hur sjukt jobbigt det är att utrycka sina känslor på ett äkta sätt, och rädslan för vad andra tänker och tycker om en när man vågar vara sig själv. Hon ska ha blivit inspirerad av att över 70% av alla självmord i världen begås av män, och att anledningen till den överrepresentationen tros vara stigmat kring mäns känslor. Att vi män håller våra känslor inom oss tills vi inte orkar mer och då hellre tar vårt liv än att prata om hur vi mår. "Let the river run wild" och släpp lös känslorna. "Like a bird in the night, your emotions deserve to be freed". Det är ett otroligt vackert budskap som träffar mig sjukt djupt. Innan jag ens visste vad låten handlade om lyckades låten lyfta fram mina känslor till ytan och ännu mer efter att jag tog reda på låtens mening. Låtens refräng är glad och melankolisk samtidigt. Basen och trummorna skapar ett snyggt gungigt beat som är väldigt tungt. En refräng måste inte vara all in och en explosion av ljud, det räcker med att refrängen är minnesvärd och sticker ut och det är den. Både för att det finns en nivå av extra energi i beatet, men framförallt på grund av Auroras fantastiska sånginsats. Hennes melodi växlar perfekt mellan ljusa och mörka toner vilket är typiskt för hennes sound, men i den här låten gör hon det bättre än någonsin. Hennes nästan viskande ljusa toner ger en snygg eterisk känsla som är mer eller mindre unik för henne. Det jag gillar med modern pop, som är väldigt tydligt i Ther River är alla lager. Det händer alltid någonting med ljudbilden och det finns alltid nya detaljer att lyssna på i bakgrunden av varje del. Alla delar är unika från varandra på olika sätt och allting känns så grymt välarbetat. Det märks att det ligger mycket kärlek i skapandet av låten. Allting måste vara perfekt, och det tycker jag att dem lyckas med.
#3
Paradis - Wintergatan (Wintergatan - 2013)
Att Wintergatan skulle ha en låt så här högt på listan förvånade mig ganska mycket när jag väl var färdig med listan. Paradis är en fantastisk instrumentell musikalisk resa, och tydligen den bästa svenska låten på 10-talet enligt mig. Låten lyckas gripa tag och hålla intresset på topp genom hela sin drygt 14 minuter långa speltid. Allt börjar med en lite lugnare del där samma tema upprepas och som långsamt växer genom ökad dynamik och att fler och fler instrument läggs till. Det är ett snyggt sätt att använda samma idé på olika sätt för att hela tiden hålla låten intressant. Andra delen kommer plötsligt och som en ganska low key-explosion. Melodin byts ut och är till en början bara uppbackad av långa toner i bakgrunden. Precis som i första delen lyckas Wintergatan få samma tema spelat tre gånger att inte kännas upprepande. Låten växlar därefter tillbaka till första temat igen, men med en så annorlunda känsla att det är lätt att missa att det är första temat igen. Att dem kan använda samma teman om och om igen utan att det känns upprepande är bra och visar vilka starka låtskrivare Wintergatan är. Låten fortsätter att bygga mer och mer och låtens första klimax (7:11) är en känslomässig och musikalisk explosion (en ordentlig den här gången) som verkligen känns som att dem smällt allt sitt krut för tidigt. Vad ska dem göra av låtens sista sex minuter? Jo, först tar de ner dynamiken igen, och vi går in i en lugn passage med bara harpa och glockenspiel. Efter det har vi en huvudmelodi på mellotron. Wintergatans absolut främsta egenskap är förmågan att hitta sound och instrument som man inte förväntar sig, och att få dem att låta så naturligt tillsammans. Här fadear låten ut och hade man inte sett i spelaren att det är fyra minuter kvar skulle man kunna bli lurad att låten är slut. Men istället kommer det man minst förväntar sig igen. En ny explosion, med tunga elgitarrer, hårda akustiska trummor och en så sjukt groovig avslutning på låten att man nästan glömmer bort hur låten "egentligen" lät. Var kom den här sjukt feta metal-delen ifrån? Jag ÄLSKAR det! Mellotronen är kvar så något ovanligt instrument finns kvar för att vi ska minnas att det faktiskt är en Wintergatan-låt vi lyssnar på. Och SOM den är kvar. Jag tror inte att en mellotron någonsin har låtit så tung och intensiv som den gör precis här. Mellotronen är trött på att vara ett töntigt instrument, det är rebranding på gång. Paradis är en hel serie musikaliska genidrag efter vartannat, och jag kommer aldrig sluta bli imponerad över Wintergatans förmåga att skapa musik på det här sättet. En värdig pallplacering även om jag blev väldigt förvånad när jag insåg hur självklart det var.
#2
Pedestrian at Best - Courtney Barnett (Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit - 2015)
I Pedestrian at Best släpper Courtney Barnett ut sina absolut innersta neurotiska tankar. Med en sjukt träffsäkerhet och med ett bildspråk som är magiskt delar hon med sig av all sin ångest över att bli större och större som artist. Ju kändare hon blir desto större blir hennes fall när hon ofrånkomligt (enligt henner själv i alla fall) faller tillbaka ner på jorden bland de dödliga. Detta kan vara en av de bästa texterna jag vet. Varje vers är proppfull med dubbelmeningar och hela texten är en konstant ström av klockrena one-liners och intressanta metaforer. I refrängen lyckas hon hitta fraser som låter grymt coola som självstående textrader, samtidigt som de är sorgliga under ytan. Barnetts melodier har inte så mycket toner men hon vet exakt hur hon får en sån melodi att bli intressant. Hennes sätt att nästan panikslaget leverera texter om hur fake hon känner sig och om hur mer och mer tappar bort sig själv genom att bli större som artist känns så genuint och äkta att man själv får lite ångest bara av att lyssna på henne. Jag gillar speciellt när hon mitt i låten blir till synes irriterad på sig själv för att hon överhuvudtaget skriver en sån här text. Musiken är lika frenetisk som hennes sjungande är. Det är högljutt och vilt hela låten igenom och det är max ös från början till slut. Musiken är grymt catchig och det finns på nått konstigt sätt något poppigt i låten, om än undangömt väldigt djupt. Detta var första låten jag hörde med Courtney Barnett och jag är sjukt glad att jag hittade den. Jag inspireras enormt av hennes sätt att framförallt skriva texter, men också att få ut det mesta av det enkla. Man behöver inte en massa ackord, en massa toner och/eller en massa svåra tekniska passager för att skapa musik som låter bra. Man ska "bara" våga vara genuin och äkta och att tro på det man gör. Det är Courtney Barnett världsbäst på.
#1
Edge Of The In Between - Spock's Beard (X - 2010)
När Spock's Beard är bra är dem riktigt bra. I Edge Of The In Between har dem plockat fram alla egenskaper som gör dem till ett riktigt bra band. Bra tekniska och musikaliska förmågor, snygga och intressanta melodier och ett starkt låtskrivande. Låten är en över tio minuters resa genom olika musikaliska känslor, sammanflätade med snygga och tekniska övergångar. I början är det som att Spock's Beard visste att dem skrivit något speciellt, för hela låten börjar med en pampig fanfar som sätter stämningen snyggt och lovar väldigt mycket. Ett piano-arpeggio uppbackat med tunga markeringar kompar upp synthens maffiga huvudtema. När versen börjar släpper dem den maffiga känslan och går över i ett snyggt huvudkomp, där basen och trummorna spelar tungt och svängigt. Gitarren lägger sig lite mer i bakgrunden och sången börjar. Jag uppskattar Nick D'Virgilios sång, den är väldigt behaglig att lyssna på och väldigt snyggt berättande. Efter två verser och två refränger är låtens första del avklarad. Nu blir det ett gitarrsolo, där det egentligen är D'Virgilio på trummorna som är det verkligen intressanta för mig. Redan i övergången bjuder han på snygga fills med ett riktigt nice trumljud, men det är kompet i bakgrunden på den här funkiga solodelen (3:04-4:01) som det riktigt imponerande trumspelet märks. Han och Dave Meros på bas skapar en sjukt svängig bakgrund för gitarren att spela solo över. Det finns så sjukt många små detaljer i trumspelet under gitarrsolot som jag verkligen älskar. Jag glömmer nästan bort att där är ett gitarrsolo eftersom trummorna är så snygga. Låten blir ännu tyngre när sången kommer in, men tappar ändå inte svänget. Det blir istället ännu tydligare. Alla instrumenten samarbetar och skapar en riktigt snygg helhet. Därefter blir låten ÄNNU tyngre och hårdare när Spock's Beard drar ner låten till halvtempo och hårt markerar pulsen. En klassisk headbang-del som successivt mer och mer blir lättare och luftigare och bygger in till ett nytt gitarrsolo. Efter solot dyker snygga stråkar in som lyfter låten ytterligare. Tillsammans med trummorna bygger stråkarna plötsligt väldigt snabbt över till en ny intro-fanfar som är ännu pampigare än den i början på låten (7:54-8:41). Efter att låten varit tung och nästan fått kämpa sig fram under en lång tid når den här sin dynamiska höjdpunkt och exploderar igång i fulltempo igen vid 8:40. Det blir en förlösande känsla, typ som ett ånglok som kämpat sig upp för en uppförsbacke, men som nu har nedförsbacke igen. Jag får gåshud varje gång låten når den här punkten, magiskt! Låten knyter ihop säcken igen genom att i princip ta hela första delen igen och typ återvända hem igen. Det är riktigt snygg gjort och jag älskar det. Edge Of The In Between var en av dem låtarna som öppnade dörren för den progressiva musiken åt mig på riktigt. Den har både direkt och indirekt varit en stor del i att forma min musiksmak under dem här tio åren. Många av låtarna på den här listan hade jag antagligen inte ens upptäckt om jag inte hade hört och älskat den här låten.