Topp 12 album

Att göra en lista över årtiondets tolv bästa album har varit brutalt. Hur fan fick jag för mig att göra detta, nästan omöjligt... Aja, här är den i alla fall. 😉

#12
Simulation Theory - Muse (2018)
https://open.spotify.com/album/5OZgDtx180ZZPMpm36J2zC?si=vTJmLnz2TPOuOEnw51eiDw

Många Muse-fans jag känner snackar ofta om hur Muse tappade det efter "The Resistance" plattan. Jag har kanske inte riktigt hållit med om det, men jag förstår vad de som tycker så menar. Det har blivit lite övertro på digitala effekter, något som påverkat hur bandet skrivit låtar som helhet. Men när "Simulation Theory"-plattan släpptes 2018 var det många gamla Muse-fans som återupptäckte bandet, och av bra anledningar. Det finns en tydlig återkomst till Muses mer arena-rockiga-sound, samtidigt som de moderna digitala effekterna som de har experimenterat med och förfinat under hela 10-talet finns kvar. Plattan börjar med "Algorithm", som sätter temat för texterna under hela skivan. Skivans texter handlar mycket om dagens digitaliserade värld, ofta inspirerade av sci-fi på olika sätt. Efter det kommer "The Dark Side", en väldigt klassisk Muse-låt, full med Matt Bellamys underbara falsettröst och melodspråk. Efter det kommer "Pressure", som man ändå får se som skivans stora höjdpunkt. Men mer om det senare på Top 100-listan. Skivan har inte någon riktig lågpunkt utan det är 11 väldigt stabila låtar. Även lugnare "Something Human" är en väldigt välskriven låt, som bygger hela tiden på det sättet som jag gillar, och har en väldigt jordnära text (speciellt för att vara Muse) om att ha varit borta länge från någon man älskar. Missa inte heller "Get up and Fight" där de anammar pop-rocken från tidigt 00-tal eller "Blockades" om du vill höra en ny låt som ändå skriker klassisk Muse. Hela skivan håller som sagt en hög lägstanivå, men kanske att den saknar de där super-topparna som tidigare skivor har haft. Hade svårt att bestämma mig vilken skiva som skulle ta sista platsen på den här listan, men valde tillslut "Simulation Theory" framför "Art of Doubt" med Metric och "Pacific Daydream" med Weezer, mycket på grund av skivans stabilitet och höga lägstanivå. Lyssna dock in dem skivorna också, det är väldigt bra skivor dem med. 

#11
The Color Spectrum - The Dear Hunter (2011)

Fullängdsversionen: 
https://open.spotify.com/album/4Ron8ulsxWpdR6eM0biy6y?si=GFdoZpttQvaY92nPOnxHvg
Den korta versionen:
https://open.spotify.com/album/2cc9zr9VNC0owqJF4oSIUm

Det är ingen halv skiva som lägger sig på plats 11. Skivan "The Color Spectrum" klockar in sig på strax under 2,5 timmar och består av 36 fullängdslåtar. Anledningen till att det är så mycket musik är att skivan samlar nio kortare EP-skivor som "The Dear Hunter" först släppte enskilt. Varje EP hade låtar som var inspirerade av olika färger, både temamässigt i texterna och musikaliskt. Svart, röd, orange, gul, grön, blå, violet, indigo och vit. Vill man inte lyssna på en så lång skiva så finns en kortare version, med några axplock av låtarna ur projektet.

Det är fantastiskt intressant att följa resan från de väldigt hårda svarta metal-låtarna, med väldigt mörka texter, till de mysiga pop-rock låtarna inom det vita temat. Det är också intressant att lyssna och fundera på att om man själv skulle sammanfatta en färg i ljud, hur skulle man då göra. Först tänkte jag att jag skulle skriva lite om varje låt eller en låt från vajer tema, men det kommer bli mycket mer än vad ni är intresserade att läsa om, så jag beskriver varje tema istället, och tar med nån viktig låt där det känns relevant. Vill ni veta mer så bara fråga, jag är löjligt intresserad av att prata om den här skivan i flera timmar!

Skivan börjar med den svarta färgen. Låtarna här är väldigt mörka, hårda och ondskefulla. Texterna tar upp saker som mänskligt lidande, girighet och missunnsamhet. Bästa låten låten är utan tvekan "Filth and Squalor", som verkligen representerar detta tema bra. Sångaren och låtskrivaren Casey Crescenzo lyckas verkligen perfekt fånga den ondskefulla känslan och man känner verkligen ilskan som huvudpersonen i låten känner mot människor som han anser tar mer från samhället än vad de bidrar. De röda låtarna är lite mer grunge- eller hårdrocks-inspirerade och handlar om personliga konflikter människor emellan. Orange är ganska bluesrock/hårdrocks-inspirerad och både "But there's Wolves" och "Stuck on a Wire out on a Fence" är riktigt ösiga rocklåtar som båda handlar om att ljuga för att få något, men på olika sätt. 

De gula låtarna är glada rocklåtar om att vara kär (även om det oftast är olycklig kärlek) eller girighet, medan de gröna låtarna är mer country-inspirerade, vilket är superkul att höra från ett band som vanligtvis spelar betydligt mer hårdrockiga eller metal-låtar. De har verkligen lyckats med de akustiska låtarna, lyssna särskilt på "The Inheritance", en otroligt vacker låt som handlar om en far som berättar för sin son att pojken är gammal nog och måste flytta hemifrån för att pappan inte har råd att ha honom boendes hos sig längre. De blå låtarna är går alla i tretakt, för att fånga en seglande känsla. Indigo bjuder på elektronisk rock, medan violet ger tankarna till lite mer musikal-rock. "Mr. Malum" är ett bra exempel, en låt om en politiker som utnyttjar och lurar sina väljare, och när han har all makt ser till att han aldrig kommer att förlora den igen. De vita låtarna handlar om att söka och försöka hitta svar på livets svåra frågor, framförallt genom att ifrågasätta gud och andligheter. 

En fundering man kan få är om bandet verkligen lyckas göra musik i så vitt skilda genrer rättvisa, men det gör dem verkligen! Oavsett om det är banjo, distad och droppad elgitarr eller syntar så lyckas dem, framförallt tack vare den löjligt musikaliskt begåvade Casey Crescenzo, som har skrivit all musiken.

#10
Sky Blue - Devin Townsend Project (2014)
https://open.spotify.com/album/4jo4hWoTpQK32o8aLGFkDp?si=4AQZJeX5Qy2zVx9PGK9GdA 
(Tänk på att det är skiva 1 och inte skiva 2) 

Sky Blue är ena albumet på dubbelalbumet Z2. Jag väljer att skilja på de två skivorna och att bara ha med ena av dem på listan eftersom de skiljer sig mycket från varandra tematiskt. Dem är egentligen två vitt skilda skivor som Townsend har valt att släppa ihop. Sky Blue är rakt igenom en riktigt bra skiva och Devin Townsend är definitivt en av de bättre låtskrivarna inom genren. Både lägstanivån och högstanivån är väldigt hög. Hans sätt att kombinera en lugn och ambient stil med progressivitet och metal är helt unikt enligt mig. Alla låtarna på skivan har ett enormt sound som är väldigt brett och atmosfäriskt, samtidigt som det är lika mycket hårt och rått. Låtarna på skivan går också in i varandra på ett väldigt snyggt sätt, vilket bidrar till skivans helhetskänsla och är en touch som jag uppskattar när låtskrivare får till bra. Förutom Devin själv är också Anneke van Giersbergen med på sång, vars sånginsats är magisk hela skivan igenom. Oavsett om hon ryter till och sjunger hårt eller om hennes sång används som en ljus, svag effekt i en atmosfärisk bakgrund är det hon gör för låtarna en av de viktigaste faktorerna för att albumet är så bra som det är. Det är inte första gången Anneke sjunger på något av Devin Townsends projekt (heh) och de märks att han vet exakt hur han ska få ut 100% av hennes förmåga, samtidigt som hon vet hur hon ska göra för att hennes insatser ska bli klockrena. (Eftersom många av låtarna kommer att dyka upp på topp 100-listan så kommer jag vara ganska kortfattad när jag nu skriver om några av de enskilda låtarna.)

Albumet inleder med Rejoice, som nog är den hårdaste låten på skivan. Den går sen sömlöst in i Fallout, skivans definitivt bästa låt. Dem två låtarna är en otroligt stark början på albumet, eftersom både det bästa och det hårdaste blir presenterat direkt. Därefter lugnar albumet ner sig lite, och vi bjuds på den mäktiga och mer avslappnat gungiga Midnight Sun. En låt med mycket mer akustisk känsla, (som absolut inte är akustisk egentligen) och lite "heal the world"-feel i stilen. Den mer atmosfäriska sidan av skivan får här lite utrymme från det hårda tunga, och det är sedan de två sidorna som växlar av varandra albumet igenom. Skivan avslutas med låtarna Before We Die och The Ones We Love, som egentligen skulle kunna vara samma låt. De sista tre minuterna av Before We Die och hela The Ones We Love är en svävande och ambient ljudbakgrund, med bara en synth hämtad från ett avslappningsband och sång. Första delen känns som en resa på nått sätt, som leder in i en avslutande och finstämd sångdel, där Anneke och Devin sjunger tilsammans. Det är ett väldigt häftigt sätt att avsluta albumet på, med en stilla sång enbart uppbackad av en elektonisk bakgrund

#9
Under Jorden - Riddarna (2011) 
https://open.spotify.com/album/0xqgaK8aSd1YHyxN19SOjm?si=pM6QPoatTQ2Gn4tERqcCzw

Riddarna har släppt fyra väldigt bra skivor under 10-talet. Den bästa av dem är Under Jorden, även om deras debutplatta skulle kunna platsa här också. Skivan har tretton grymt solida låtar, flera av dem har letat sig in på top 100-listan. Skivan börjar med Skuggan, en låt som egentligen sammanfattar allt som Riddarna gör bra. Hög energi, utan att låten behöver gå fort, mycket råhet och dissonans i soundet och en sånginsats som är en blandning mellan punkig vrede och sorgsen falsett. Låten handlar om att försöka gömma sig från alla misstag man gjort i livet och handlingen passar klockrent ihop med låtens ångestfyllda känsla. Hela skivan kan egentligen beskrivas på samma sätt som jag beskriver Skuggan. Det är mycket mörker, mycket ångest, sjukt over-the-top distning och effekter på gitarren och riktigt råa, skitiga trummor skivan igenom, så se till att du är på humör för det innan du ger dig på den. De flesta av låtarna är sammansmälta i varandra med varandra väldigt snyggt. Låtarna slutar eller börjar ofta med små varianter på låten innan eller efter (oftast spelat lite galet eller väldigt effekt-tungt) som leder snyggt in i låten efter. Det är såna grejer som får skivan att kännas som en helhet och belönar den som lyssnar på hela skivan och inte bara någon enskild låt. Titelspåret är till och med en hel låt som är precis som en sån här "mellanlåt" eller vad man ska kalla det. Skivans mest unika låt måste vara Nu eller Aldrig, en släpande och dyster affär och att inte räcka till eller orka med. I andra versen gör de något riktigt coolt. Till att börja med är det bara sång och trummor med, och trummorna fadear långsamt bort medan sången fortsätter helt själv och blir mer ynklig och mer sorgsen. Och plötsligt är alla instrumenten tillbaka i en komplett ljudexplosion. Sjukt mäktigt och samtidigt modigt gjort. Missa inte heller deras cover på Nationalteaterns Kolla Kolla, som dem gör precis så som jag tycker att man ska göra covers. Mycket hänsyn till originalet, kombinerat med mycket av deras egna stil och känsla. Då blir covern en unik låt som står på egna ben och inte bara att nya musiker spelar en gammal låt. Allt detta blir till en väldigt komplett platta, utan några egentliga lågpunkter och med enormt hög högstanivå. 

#8
Circus Pandemonium - A.C.T (2014)
https://open.spotify.com/album/5vd1FIlm28zGI4eRhP3rcV?si=NPBGC7lPSEiNj389i1zESw

A.C.Ts enda fullängdsalbum från 10-talet börjar lite konstigt med slutet. Slutet på historien om en cirkus och framförallt en av personerna som lever där. Historien om "The Freak" som han kallas på grund av sina fysiska missbildningar är egentligen en väldigt tragisk historia, som berättas genom låttexter som håller en sjukt hög nivå. Det blir som en ljudbok blandat med metal. Och där en hel del konceptalbum har vissa "skarvar" där man själv måste fylla i för att historien ska gå ihop är detta en komplett historia som faktiskt engagerar och underhåller hela vägen igenom. Hela bandet är i högform hela albumet igenom. Sjukt bra synth-slingor, kreativa trumkomp och ett sjukt stabilt bas- och gitarrspel är i perfekt harmoni med intressanta sångmelodier och en sånginsats som är magisk.

På ett album där den övergripande handlingen är det centrala ligger det mycket ansvar på sångarna att leverera. Det måste vara både tydligt så att man kan hänga med samtidigt som det måste finnas en hög nivå av skådespeleri så att det inte blir torrt eller lökigt. Herman Samling kan vara bäst i Sverige på att förmedla känsla och handling via sång, (jag kan inte komma på någon som är bättre i alla fall) och på Circus Pandemonium är det tydligare än någonsin. Att han är lika briljant på det live bara gör det ännu mer imponerande. Då ska man inte glömma Ola Andersson och Jerry Sahlin som också sjunger en hel del och gör det bra. Det är skönt med många olika röster och på ett konceptalbum kan det vara en bra idé att ha olika röster till olika karaktärer. (Även om det absolut inte är ett måste). Väldigt ofta är det inte bara texten i låtarna som berättar vad som händer, utan instrumenten har lika stor del i att sätta rätt känsla. "Look at the Freak" är ett bra exempel på det. Låten är väldigt cirkusig och låter precis som något som man skulle haft i bakgrunden medan ett "freak" uppträder.

Men trots att låtarna är ihopkopplade med handling, känsla och att slutet och början på låtarna sitter ihop väldigt snyggt finns det ändå en stor musikalisk bredd mellan låtarna. Det blir givetvis mest låtar som jag skulle beskriva som klassisk progressiv rock, men det finns influenser av reggae (A Truly Gifted Man), tung metal (Confrontation) eller lugna ballader (A Mother's Love) som ger variation utan att komma för långt från den centrala känslan på albumet. Låtarna är väldigt teatraliska och vissa spår är bara dialog som binder ihop olika delar av historien. Och även om där är en tydlig röd tråd genom hela albumet finns det många låtar som fungerar helt på egen hand, som exempelvis The End, Everything's Falling, The Funniest Man Alive och A Truly Gifted Man. Den sistnämnda är en chill, lite reggae-influerad låt om cirkusens djurtränare. Låten är ett bra exempel på hur man får ihop en låt där delarna sticker ut mycket från varandra. Från reggae-verserna, till de betydligt rakare rockigare bryggorna och refrängerna, till det instrumentella sticket har låten många olika känslor, men blir ändå en logisk helhet.

Med Circus Pandemonium har A.C.T skapat ett album som man först lyssnar på för den instrumentella skickligheten, lyssnar igen på för handlingens skull och sedan fortsätter att lyssna på för den höga nivån av låtskrivande. Lätt deras bästa album, och ett som jag kan lyssna på hur många gånger som helst utan att tröttna på.

#7
The Road of Bones - IQ (2014)
https://open.spotify.com/album/74Y1GWnPEyXfAmQaLMaQ4P?si=9T3Sfca0TnK_3Ji_h1TCng
(Tänk på att det är de första fem låtarna som är original-utgåvan) 

Road of Bones är det bästa albumet från ett av världens mest underskattade band. IQ borde vara enormt mycket större än vad dem är, men av något oförklarlig anledning har dem aldrig fått någon som helst uppmärksamhet utanför sin niche. Skulle det hänt skulle det gjort det när dem släppte det här albumet. Medlemmarna låter grymt bra tillsammans, låtarna håller en konsekvent hög klass och de lyckas förmedla känsla och story till en högre grad än vad de någonsin gjort. Det finns två versioner av albumet, men jag kommer skriva om originalversionen vilket är första sidan eftersom låtarna där hör ihop mer och berättar samma story. Men det finns många bra låtar på andra sidan (som tillkommer på den begränsade upplagan) också så jag kan rekommendera er att lyssna på den också.

Skivan handlar om en seriemördare och vi får uppleva hans känslor och motivationer ur många olika perspektiv. IQ är ganska hemlighetsfulla med några detaljerna kring historien, men den mest intressanta teorin jag hittat är att det handlar om en läkare. Läkaren har bestämt sig för att det inte är rätt att hjälpa hans patienter att överleva bara för att de ska leva ut resten av sitt liv med svåra komplikationer eller med en svår kronisk smärta. Det enda rätta för honom att göra är att hjälpa hans patienter att slippa det livet genom att på ett smärtfritt sätt avsluta deras liv. Oavsett om det är det som är den tänkta storyn eller inte så är det är en intressant take på ett annars ganska överanvänt koncept. (Känns det inte som att det fanns väldigt mycket filmer och tv-serier där en seriemördare var i centrum under 10-talet?)

Musiken matchar storyn väldigt bra. Den är intensiv och suggestiv i sin tunga stillsamhet. Många långa partier med mullrande baspartier och långa dystra keybordmattor. När musiken väl har en hög dynamik växlar ofta känslan till att bli mer aggressiv och kaotisk. Gitarren används väldigt sparsamt under hela albumet, men när den dyker upp är den en stor del i att låtarna skiftar känslomässigt på det sättet. Som jag skrev innan håller alla musiker en hög nivå, men de två som sticker ut mest är sångaren Peter Nicholls och keyboardisten Neil Durant. Keybordet är det dominanta parten på albumet, och det instrumentet som har störst bredd. Från fina klassiska pianopartier och dramatiska stråkstämmor till dramatiska synthslingor och aggressiva orgelpartier lyckas Durant ge albumet en enorm bredd med sin lika stora bredd som keyboardist. Detta är förresten första albumet som han spelar med IQ på, så det gör det ännu mer imponerande. Peter Nicholls sång är magisk och han lyckas verkligen förmedla huvudpersonens sorg, desperation och ilska på ett trovärdigt sätt genom hela albumet. Och detta helt utan att överdriva några av dessa känslor, det känns som att han vågar lita på att dem små nyanserna räcker, vilket dem verkligen gör. Detta är ett album jag verkligen kan lyssna på om och om igen utan att bli uttråkad, och det är det inte många album som jag kan göra det med.

#6
X - Spock's Beard (2010)
https://open.spotify.com/album/4PMo56R6fBcRfW9JzjgSP0?si=pATGyo1CQryhLcPgJqwMmQ

X är, som man kanske kan lista ut från namnet, Spock's Beards tionde album. Jag lyssnar alltid på specialversionen av skivan eftersom originalversionen bara finns om man köper den och jag kan inte spela skivor längre. Skivan har en otrolig hög högstanivå, som öppningslåten "Edge of the In Between" och From the Darkness (som jag skriver mer om i detalj på top 100-listan) är två lysande exempel på.

Det som sticker ut mest för mig med albumet är Ryo Okumotos keyboardspel som är lysande hela skivan igenom. Alla musiker har låtar eller delar av låtar där deras insats är sjukt bra, men Okumoto är bra precis överallt. Han sätt att spela solo på, hans riff och sounden han använder är alltihop toppklass (enligt mig som inte spelar keyboard). Ofta är keyboardspelet och gitarrspelet väldigt snyggt tillsammans, och det finns många ställen där de växlar väldigt snyggt mellan varandra. Ett bra exempel är inledningen till solot i låten "Emperor's Clothes" (mellan 3:14-3:30) där melodin växlas snabbt mellan de båda väldigt nice. Låten i sig sticker ut som en av de bästa textmässigt enligt mig. Egentligen är det bara handlingen i H.C. Andersens bok, men den levereras med väldigt stor pondus att det är svårt att inte fastna i den. Handlingen går att applicera lite som man vill men är fortfarande relevant idag.

En annan väldigt bra låt från albumet är Quiet House, en låt som är rockig och väldigt straight forward trots att den stora delar går i sju-fyra eller någon variation av det. Det är snyggt hur de kan få till en hårdhet och en distinkthet i låten trots den udda taktarten. Halvvägs igenom låten bygger låten dynamiskt och blir tyngre över en tid för att plötsligt rycka undan mattan och övergå i en del med bara piano, sång och lite lugn gitarr. Tack vare den övergången blir den delen så sjukt mäktig, ovanpå den känslosamhet som den förmedlar. Jag gillar kontrasten som blir mellan låtens annars mörka och tunga känsla och det luftiga, sorgliga som finns i den mellandelen.

Den musikaliska insatsen på skivan är alltid grymt hög, men ibland känner jag att låtskrivandet och framförallt själva uppbyggnaden av låtarna lämnar lite att önska. Det finns många väldigt långa låtar och vissa av dem, speciellt avslutningslåten, skulle troligtvis vara mycket bättre om de var lite mer fokuserade och koncisa. X är ett album där Spock's Beard både har chansat och safeat en hel del, med blandat resultat. Ibland funkar chansningen och ibland blir det inte så bra Ibland är det gött att det är stabilt och har hög igenkänningsfaktor och ibland blir det tråkigt och förutsägbart. Men när albumet är bra, då är det sjukt bra. Topparna är astronomiskt höga och de bra delarna är underbara.

#5
Clockwork Angels - Rush (2012)
https://open.spotify.com/album/744i0LypfMwHHrKhzsqAx0?si=lCZax-P2Q2Gw0WdBNQRz4w

Clockwork Angels är precis så man vill att ens favoritbands allra sista skiva ska vara. Albumet är fullpackat med riktigt bra låtar och den musikaliska insatsen har inte varit så hög sedan åttiotalet. (Då menar jag i studion Live har de alltid varit grymma.) Skivan börjar med Caravan, en låt som ni kan läsa mer om på plats 51 på låtlistan. Det är den perfekta öppningen på albumet. Mycket energi och tyngd, många intressanta musikaliska ideer och en tydlig introduktion av historien som albumet bygger på. Andra låten BU2B (vilket står för "brought up to believe") fortsätter att bygga vidare på det hårda och tunga gunget från Caravan, men lyfter det en nivå till. Huvudriffet kan vara det tyngsta riffet Rush någonsin skrivit faktiskt. I refrängen växlar de snyggt från halvtempo till heltempo vilket ger den delen massor med energi och melodin i refrängen är en klockren sjunga med-melodi. Texten beskriver världen där hela historien utspelar sig, så med albumets första två låtar är både huvudpersonen och hans värld presenterad.

Albumet handlar om en alternativ värld där allting är planerat in i minsta detalj av den allsmäktiga ledaren "Watchmaker". Huvudpersonen är inte nöjd med den lotten han fått i livet (ett lugnt liv i en liten by) utan bestämmer sig för att söka det stora äventyret långt hemifrån. Neil Peart har alltid älskat att skriva låtar om individualism och längtan efter något större, men här tar han det ett steg längre och låter hela albumet handla om det. Huvudpersonen följer med en kringresande cirkus till huvudstaden och skivans andra del berättar om hur han hittar, och förlorar kärleken på cirkusen innan han blir tvingad att fly från lagen till ett annat land. Skivans titelspår är en riktigt bra låt, med sjukt mycket intressanta rytmer och mycket snygga växlingar mellan olika känslor. The Anarchist den låten jag gillar att spela trummor till mest, eftersom den är full av roliga puk-trummönster. Jag tycker också att detta är Neils bästa text på albumet. Texten är full av snygga liknelser och beskrivningar som jag tycker håller en hög klass. Halvvägs igenom albumet når vi skivans första ballad Halo Effect. Det är en riktigt fin låt som verkligen visar Alex Lifesons bredd som gitarrist. Han är lika bra på att skriva tunga gitarr-riff som han är på att skriva fina akustiska gitarrplock-mönster. Huvudpersonen finner sin stora kärlek men förlorar den lika fort igen
.
En låt som placerade sig precis utanför min topp 100-lista är Headlong Flight, enligt många albumets bästa låt. Det är mycket i låten som påminner om klassisk 70-tals-Rush vilket såklart hardcore-fansen älskar. Bassriffet som går igenom hela låten är ett av mina absoluta favoritriff som Geddy Lee någonsin skrivit och jag tröttnar aldrig på att spela det. Hela låten har så sjukt mycket energi och jag blir alltid taggad och på bra humör när jag lyssnar på den. Låten är också full av riktigt roliga musikaliska idéer. Neil har till och med ett trumsolo mitt i låten (som han förlänger med flera minuter på live-versionen) vilket såklart får igång mig som trummis. Det är inte bara trummis-godis vi bjuds på i Headlong Flight utan både Neil, Geddy och Alex får visa upp sig ordentligt. Låten avslutar tredje delen av historien, där huvudpersonen har sökt efter de mytomspunna städerna av guld, sett hela världen från ett gigantiskt luftskepp och blivit bordad av pirater i det stora världshavet. Här reflekterar han över allt han har varit med om och inser att det han egentligen vill allra mest är att återvända till sin stora kärlek på cirkusen.

Albumet avslutas med balladen The Garden, som jag skrivit om på plats 83 på listan. En riktigt bra låt att avsluta albumet med. Låten är den sista studiolåten Rush någonsin släppte och har därför en väldigt stor betydelse för mig. Slutet av låten är både mäktigt och vackert. Geddy upprepar frasen "It's a measure of a life", en fras som både sammanfattar historien på albumet, men också historien om Rush. Alla musikaliska erfarenheter de samlat på sig genom sin karriär sammanfattas med det här albumet. I slutet av låten bygger de dynamiskt mer och mer och spelar mer och mer komplicerat och plötsligt är låten, skivan och bandet avslutat för alltid

#4
A Different Kind of Human (Step 2) - Aurora (2019) 
https://open.spotify.com/album/1ugl4nx9jaE3WF9eb0G1Mr?si=5mtbXFavTXG1vs-cL84s6w

A Different Kind of Human - Step 2 sticker ut ganska mycket på den här listan. Auroras svävande men ändå kraftfulla electropop är ingenting jag hade förväntat mig att jag skulle lyssna på för tio år sen. Jag är glad att min musiksmak och mina musikfördomar hann förändras mycket över årtiondet, för här har vi en skiva där samtliga låtar är riktigt bra. Aurora har på många ställen kombinerat sin stabila elektropop med sköna etno-rytmer och melodier som känns väldigt inspirerade av olika länders folkmusik. Det är en unik kombination som ger ett resultat som jag verkligen älskar, och som jag inte kan relatera till något annat jag hört.

The River och Animal utgör en stabil start som jag har gått in mer på i detalj på min vanliga top 100-lista och därför inte skriver om så mycket här. Därefter kommer Dance On The Moon, en vacker låt där Auroras vackra sångstämma och melodiskrivande verkligen får en central roll. Daydreamer, som följer därnäst, är en låt med riktigt vacker text om hur viktigt det är att aldrig sluta drömma och att fastna i rutiner. När jag lyssnar på låten, och speciellt när jag hörde låten live, får jag otroligt starka känslor av låten och blir enormt gripen. Detsamma gäller för grymt vackra A Different Kind Of Human som tar mycket inspiration av Björk, en annan nordisk artist vars musik jag älskar. 

Många av låtarna har en stark effekt på mig. Det är som att låtarna är specialdesignade för att nå direkt in i själen på mig och dra i alla mina känseltrådar. Aurora har en unik och enormt vacker sångröst, vilket är enormt viktigt för popmusik. Kombinationerna med nordisk, afrikansk och asiatisk folkmusik är inspirerande och ger den elektroniska musiken en extra dimension. De rytmiska bakgrunderna är alltid engagerande och känns unika för varje låt. Förutom att låtarna har en handling i texten känns det som att varje låt har en unik handling via musiken också. Som att musiken lever ett eget liv utanför textens innebörd. Jag kan inte förklara det djupare, men kanske att ni också hör det när ni lyssnar på albumet.

A Different Kind of Human är en vacker musikalisk resa med många svängar på många olika håll, men som ändå har en genomgående tydlig röd tråd. Både musikaliskt och textmässigt blir jag djupt påverkad av de flesta av låtarna på skivan. Det är också en väldigt mångsidig skiva, det går att lyssna på låtarna både på tyst volym när man tar det lugnt, hög volym när man vill få puls och energi. Samtidigt innehåller låtarna så mycket variation och små detaljer att man kan lyssna väldigt fokuserat och analytiskt på låtarna om man är på det humöret. Detta är ett album som på rätt dag skulle kunna ligga etta på min lista.

#3
Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit - Courtney Barnett (2015)
https://open.spotify.com/album/1InNVNQDbgjDG0uS1tjjLd?si=njLC2tdmQxeHDfYeUNuEqQ

Courtney Barnetts första fullängdsalbum är så fullpackat med svinbra låtar att jag nästan har med hela albumet på min vanliga topplista. Courtney har en artist-personlighet som jag bara älskar mer och mer varje gång jag utsätter mig för den. Hon är deprimerad, nervös och smått galen i en enda stor röra. Resultatet blir ett album fullt med på något konstigt sätt relaterbara texter, åtminstone för mig. Alla texterna känns som att de skulle kunna vara grundade i verkliga händelser, samtidigt som det känns otroligt att Barnett skulle ha kunnat vara med om så här mycket märkligheter. Samtidigt sjunger hon om alla märkligheterna med en sån allvarlighet att man skulle kunna missa att det ens finns humor i låtarna.

Dock är det inte bara humor i texterna rakt igenom. Albumet går igenom många känslor under sin speltid, och den deprimerade undertonen lyfts ibland fram och hamnar i förgrunden. Courtney berättar ganska öppet och ocensurerat om depression, känslan att inte räcka till eller att hon ibland inte ens vet vem hon är. Hon har ett fantastiskt sätt att uttrycka sig på lyristiskt, där hon blandar det absurda med det hyperrealistiska. Ibland återkommer små detaljer som hon nämner i början på texterna och blir viktiga mot slutet, samtidigt som det lika ofta inte gör det. När jag inte riktigt vet vad som är viktigt blir resultatet för mig att allting känns viktigt istället.

Musikaliskt är det väldigt mycket less is more. Det är väldigt sällan många olika ackordgångar i låtarna utan istället spelar samma ackord i en loop om och om igen vilket i många av låtarna bidrar till den deprimerade känslan. När musiken bara pågår utan stora variationer blir det ibland en mantra-känsla som jag uppskattar när man gör det så bra som Courtney gör det. Eftersom Barnett spelar gitarr själv hamnar gitarren naturligtvis ofta i förgrunden vilket absolut inte är ett problem, men när man lyssnar igenom hela albumet gör det att soundet kan blir lite begränsat emellanåt. Albumet avslutas också med två ganska svaga låtar, vilket känns märkligt eftersom resten av albumet bara består av riktigt bra låtar. Hade albumet slutat innan dem två låtarna hade det varit ett perfekt album. Nu stannar det istället på en bronsplats för mig. Jag har inspirerats enormt av Courtney Barnett sen jag först hörde henne, och jag tycker genuint att hon är den bästa soloartisten, inte bara från de senaste tio åren, utan även sen millennieskiftet.

#2
Endless Forms Most Beautiful - Nightwish (2015)
https://open.spotify.com/album/1tVEWlyn2nsAke3Lp7HoZ0?si=7qHd-hmgQ4GbzJxEzre9zQ

Fort! Vad är det mest otippade ämnet att dedikera ett helt metal-album till? Rätt svar, naturkunskap. Men det är precis vad alla låtarna på Endless Forms Most Beautiful handlar om. Framförallt är det evolution som är huvudtemat, men biologi och vetenskap i andra former dyker också upp. För mig är det en av dem stora anledningarna till att jag älskar albumet. Att dem lyckas på ett så bra och naturligt sätt kombinera två så otippade saker. Eftersom texterna fortfarande är skrivna i samma stil som metal brukar vara skrivet med så är det lätt att man missar temat om man inte verkligen ger sig hän att ta reda på vad låtarna handlar om. Det finns också några låtar som kritiserar religionens sätt att se på vetenskapen, både historiskt och i nutid. Tuomas Holopainen, som skrivit alla texterna på skivan är väldigt bra på att skriva textrader som är kritiska på ett snyggt sätt, vilket jag gillar. Mycket av låt-titlarna och vissa rader ur texterna är också fraser från böcker av olika vetenskapsmän, framför allt Richard Dawkins, som är en känd brittisk etolog. Det ger en helt annan tyngd till låtarna när man vet att texterna är delvis baserade på faktiska vetenskapliga texter. Dawkins har också lånat ut sin röst och citerar sina egna texter i två låtar, vilket jag tycker är coolt.

Musikaliskt tycker jag att hela bandet är på sin absoluta toppform. Jag tycker inte att någon i bandet individuellt har varit så bra som dem är på den här plattan. Basslingorna är snygga och gitarr-riffen är klockrena och minnesvärda hela vägen igenom. Trummorna och syntarna är väldigt bra och det är ingenstans Troy Donockleys olika unika instrument (han spelar en hel del traditionella instrument från olika länder, framförallt olika flöjter och pipor) låter malplacerade eller konstiga. När han spelar något av dem instrumenten så känns det helt naturligt, och det förhöjer känslan i låtarna mycket. Men den största skillnaden från detta och de tidigare albumen i Nightwishs katalog är deras nya sångerska. Floor Jansen är smått magisk i allt hon gör på skivan och känns verkligen som den sångare Nightwish har saknat sedan deras första sångerska Tarja Turunen lämnade. Floor sjunger lika grymt bra oavsett om hon sjunger aggressivt, finstämt eller opera-sång, vilket är grymt svårt att lyckas med. Att samtidigt kunna leverera texter med mycket svåra vetenskapliga ord, som till exempel namn på förhistoriska djur eller vetenskapliga teorier, med en sån övertygelse och inlevelse måste vara riktigt svårt. Hon lyckas leverera dem texterna utan att det känns konstigt och utan att tappa intensiteten och aggressiviteten som krävs för att matcha musiken. Orkestern är också bra arrangerad och den är superviktig för att förhöja den dramatiska känslan många av låtarna har.

Låtarna på skivan är alla en snygg kombination mellan metal och folkmusik. Det är inget ovanligt för Nightwish att blanda in lite folkmusik, men på Endless Forms Most Beautiful har dem tagit det ett steg längre och har folkmusik-influenser i princip alla låtarna. Vissa låtar är nästan bara metal, vissa är nästan bara folkmusik och vissa är en snygg mix av dem båda. Det ger skivan en unik känsla båda bland andra band men också bland bandets andra album. Jag tycker att albumet håller en väldigt hög nivå där alla låtarna är riktigt bra låtar, både som en del av albumet men också som enskilda låtar. Det är inte många plattor, ens med band som jag älskar, som lyckas med att bara ha låtar med så här hög kvalitet.

#1
The Mountain - Haken (2013)
https://open.spotify.com/album/3RBULTZJ97bvVzZLpxcB0j?si=_VhJQJVITbWqbDatkDCyQg

Så var vi framme vid slutet på ena listan. Bästa albumet de senaste tio åren. Det skulle egentligen kunna vara vilket som av topp fyra på den här listan, men jag fick tillslut bestämma mig, och det landade på fantastiska The Mountain. Varje låt på skivan är sin egen höjdpunkt, men samtidigt följer dem en tydlig musikaliskt känsla och man belönas som lyssnare att lyssna på skivan i sin helhet. Teman återkommer och återanvänds på nya sätt på olika låtar och ju mer man lyssnar desto fler call-backs hittar man. Samtidigt finns det en bredd i musiken mellan vackert och galet. Dem presenterar den här blandningen på ett snyggt sätt genom att låta de första låtarna vara tydliga motpoler, med The Path och Atlas Stone som tydligt mer traditionella metal-låtar med mycket snygga delar, och att sedan växla över till Cockroach King med galna teman och sång som på sina ställen är galen och falsk, och med mer ovanliga rytmer och melodier. Efter det använder dem dessa två ytterligheter ganska uppblandat, och lyckas växla mellan dem på ett snyggt och logiskt sätt.

Haken vågar göra ganska mycket på den här plattan som jag älskar. Exempelvis lägger de mycket vikt vid körstämmor och att låta körerna får en helt annan plats än vad många andra metal-plattor gör. The Path, skivans första spår är en kör-låt, och Because it's There är en låt där de verkligen låter sången och körerna vara låtens kärna. I massor av låtar längs hela skivans speltid släpps sången fram på ett sätt som jag upplever att få andra skivor i genren gör, och skivan blir sjukt mycket bättre för det. Och det är inte bara vackra körer, i de mer hårda och galna delarna kan kören vara ful, ibland till och med falsk för att ge låten en mer märklig känsla. Alla musiker är på topp genom hela skivan. Trummorna är snygga och det finns många intressanta komp och snygga sätt att tackla ovanliga taktarter och underdelningar. Gitarrerna växlar snyggt mellan att ligga i förgrunden och i bakgrunden, och är klockren både när den är en del av kompet som när den är huvudmelodi eller spelar solo. Basen är mer av en doldis, som basen brukar vara. Men precis som det också brukar vara så är det på många ställen på skivan helt basens förtjänst att låten groovar och blir så bra som den är.MVP på skivan är dock keyboardisterna, Richard Henshall och Diego Tejeida. Dem är störst del i att skapa albumets känsla. Framförallt när de spelar vanligt piano, som i introt till Atlas Stone, som är en av de bästa delarna på skivan och som är en solodel för pianot. Mycket av de finstämda delarna på skivan överlever tack vare keyboardet och samtidigt är det keyboarden, ihop med sången, som är mest bärande i de mest galna delarna av skivan. Att kunna vara mest vacker eller mest ful när det väl behövs är en konst, och något som dem lyckas med klockrent.

Textmässigt är skivan typ ett konceptalbum, även om låtarna inte följer en sammanhängande historia. Låtarna är istället sorterade så att de speglar varandra, där första låten har en motsatt mening till den sista, den näst sista och den näst första har motsatt mening och så vidare. Mittenlåten Falling Back To Earth är uppdelad i två delar, där låten först är positiv men vänder i mitten och slutar negativt. Efter det vänder hela skivans texter och blir mer och mer negativa. Albumet tar upp flera olika teman som på många sätt samverkar och som kan sammanfattas med att de symboliserar bandets resa och utveckling sedan de skapades. En resa upp och ner för ett gigantiskt berg, kantat med alla de typiska faror som kändisskap och framgång för med sig. Jag gillar många av skivans texter, men Atlas Stone hoppfulla text om att aldrig ge upp och In Memorians text om att inte vara rätt för att leva bara för att vi alla kommer att dö sticker ut som extra bra.

För mig är The Mountain ett bra exempel på det närmsta man kan komma ett komplett album. Alla musiker levererar en klockren insats, låtarna är engagerade konstant hela vägen igenom och det finns många element som är helt unika för albumet. Alla risker som tagits under skrivandet och inspelandet föll ut perfekt och bandet lyckades skapa exakt det som de var ute efter att skapa. Detta är det extremt sällsynta tillfället för ett band där alla planeter ställde sig i en perfekt rak linje och de lyckades att skapa något som är 10/10.